Besök pÄ Klinteberget

Klinte Kyrka sedd frÄn berget

 Klintebergets platĂ„ Ă€r en omtyckt utsikts- och promenadplats. Mot sydvĂ€st ligger Klinte kyrka helt nĂ€ra med havet och Karlsöarna i bakgrunden. I vĂ€ster Klintehamns samhĂ€lle med Gotlands LantmĂ€ns silo mitt i blickfĂ„nget. I norr utbreder sig ett vĂ€nligt landskap med skog, Ă€ngar och Ă„krar. Vid klart vĂ€der kan man hĂ€r rĂ€kna till ett 10-tal kyrkor – frĂ„n det nĂ€rbelĂ€gna Sanda till det mer avlĂ€gsna Stenkumla.

Bergets platĂ„ ligger ca 52 m. Över havet och ett 30-tal meter över den omkringliggande bygden. Bergets norra del var under folkvandringstiden, under 400- 500-talen e. Kr. en fornborg, rester av muren kan man Ă€nnu se mellan parkeringen och platĂ„n.

Nu Àr berget en grönskande idyll med en tÀt vegetation av barr- och lövtrÀd. Men i mitten av 1800-talet var det helt kalt, hÄrt betat, skogen nedhuggen och eldad i kakelugnarna. LÀngs kanterna lÄg öppna stenbrott dÀr man bröt byggnadssten och sten till kalkugnarna pÄ hamnen. Ett större stenbrott pÄ norrsidan av berget försÄg Bönders dÄ modernare kalkugn med sten frÄn 1850-talet. BrÀnningen upphörde omkr. 1910.

PĂ„ gamla bilder Ă€r berget en frĂ€mmande syn; som ett kalt Lilla Karlsö med ljusa kalkstensvĂ€ggar över ett lövrikt Ă€ngeslandskap nedanför. Även LinnĂ© sĂ„g berget, efter att ha passerat Karlsöarna "mer eller mindre tvetydigt".

1854 kom godsĂ€garen Hellmuth Friedrich Wöhler inflyttande frĂ„n RĂŒgen till Klintebys. Han sĂ„g möjligheten att i tidens anda förĂ€ndra det kala berget. Det skulle bli en grönskande promenadplats för klinteborna. Berget Ă€gdes dĂ„ gemensamt av bönderna i Klinte. Vid skiftet 1867 avskildes, pĂ„ Wöhlers initiativ, en del av berget för att bli "socknens gemensamma egendom". Marken Ă€gs sedan dess av Klinte sockens Skifteslag. Ett planteringsgille bildades för arbetet med planteringarna.

Klinte församling deltog med en grundplÄt till en planteringskassa frÄn en överbliven orgelfond för kyrkan. Konsul C.W. Herlitz hade 1870 donerat pengar till en kyrkorgel och de sparade fondpengarna kunde anvÀndas till planteringarna. Hellmuth Wöhler sÀnde genast efter bokplantor, bergoxlar, svarttallar, bergtallar och lÀrktrÀd frÄn Tyskland. NÀr pengarna inte rÀckte till bidrog han sjÀlv. Man anlade stigar, trappor och terrasser. Platsen med stenbordet Ànnu kallad "Gubbens glÀdje" var en kÀr utsiktsplats och viloplats för Wöhler, trÀden var dÄ Ànnu inte sÄ höga.

 Sönerna Helmuth och Willy Wöhler fortsatte med planteringarna vid sekelskiftet, samtidigt som Willy Wöhler, "Karlsökungen", planterade kring sitt nya hem vid Varvsholm och Stora Karlsö. Han skÀnkte 1923 en liten stuga som uppsattes nÀra stenbordet med en spis för kaffekokning och som förvaringsplats för bÀnkar. TyvÀrr förstördes den omk. 1980.

Under 1900-talets första Ă„r gjordes de allra sista planteringarna ovanför kyrkan och skolan av folkskollĂ€rare N P StengĂ„rd och hans elever vid kyrkskolan. I Johannes Linnman, "Gotland" 1924, berĂ€ttar N P StengĂ„rd om elevernas planteringar, om svĂ„righeterna och glĂ€djen över resultatet: "Även jag var med".

 Minnesstenarna LĂ€ngst i norr pĂ„ platĂ„n eller "slĂ€tten" som den brukar kallas stĂ„r en bildsten frĂ„n 700 – 800- talen e.kr. Den tillhörde ursprungligen det monument pĂ„ fyra bildstenar som hittats vid jordbrukarbete vid Hunninge i Klinte 1860. Den finaste av stenarna Ă€r den mycket kĂ€nda Hunningstenen, nu en av praktpjĂ€serna i Gotlands Fornsal.

 Stenen pÄ berget saknar relief och bilder och lÀr ha legat som bro över ett dike. Det berÀttas att Hellmuth Wöhler lyckades slÀpa upp den till sin plats pÄ berget pÄ ett fordon som drogs av sju par oxar. (J M Bergman, "GotlÀndska skildringar och minnen", 1914.)

En minnessten uppsattes vid konung Gustaf V:s och drottning Victorias besök pÄ berget de 28 juli 1925. Stenen stÄr pÄ en upphöjd plats som tidigare varit grund till ett lusthus.

Klinte kompani av Gotlands NationalbevÀring hade frÄn 1813 till 1886 Klinteberget och det nÀrbelÀgna SandÄkersrum som exercisplats, (rum = öppen plats). 1946, efter andra vÀrldskriget, restes en minnessten mot skogen i öster genom Planteringsgillets försorg.

Ristningarna

Under bergets mĂ„nga Ă„r som utflyktsplats har en del mĂ€rkliga ristningar huggits in i bergvĂ€ggarna, den Ă€ldsta frĂ„n 1847. Även hĂ€r finns pĂ„ ett par stĂ€llen Hellmuth Wöhlers initialer och Ă„rtal, (HW 69 och 71). De börjar pĂ„ en liten slĂ€t bergyta i en nisch strax söder om ""Gubbens glĂ€dje"" med fint mejselhuggna bokstĂ€ver och siffror och fortsĂ€tter sedan pĂ„ spridda stĂ€llen runt berget mot norr.

 

Â

Â

 NÄgra namn Àr kÀnda, bl. a för den som har gjort bergets finaste ristning: namn och födelsedatum och ristningsdatum för kopparslagaren John Jonasson som dÄ bodde helt nÀra vid Bönders. Hans ristning prydes av kopparslagarnas emblem, en passare över tvÄ korslagda hammare. Han bytte senare namn till John Eriksson och nÄgra signerade alster av hans hand finns bevarade i Klinte, dÀribland Klinte sockens valurna som nu finns i HembygdsgÄrdens samlingar. Ristningen sitter ovanför en bred hylla vid bergets nordvÀstra hörn som sedan familjen Wöhlers tid kallas Stubbkammaren. FrÄn "Stubbenkammer", som den dÄ hette sjöngs kvartettsÄng.

LĂ€ngst mot öster finns ett inhugget ordsprĂ„k undertecknat F L. – "Lef, sĂ„, lĂ€nge du lefver, och dö, en, dag dess förr". Det Ă€r ristarens egen version av ett kĂ€nt ordsprĂ„k: "Man lever medan man lever och dör en dag dess förr". OrdsprĂ„ket pĂ„ Klinteberget fĂ„r dock genom sin uppmaning en annan innebörd som kanske kan översĂ€ttas till; Tag vara pĂ„ ditt liv Ă€ven om du kommer att dö i förtid.

Floran pÄ berget.

 

 NĂ„gra för Gotland frĂ€mmande trĂ€d som planterades pĂ„ bergets sluttningar Ă€r redan nĂ€mnda. Framförallt bildar bokskogen med hundraĂ„riga bokar en vacker syn – pĂ„ vĂ„ren i skir grönska och under sommaren i ett grönt dunkel. Bland bokarna stĂ„r bergoxlar, Sorbus latifoli, en mellaneuropeisk hybridoxel endast kĂ€nd som inplanterad i Sverige. NĂ„gra enstaka skogsalmar, Ulmus glabra, finns pĂ„ berget, Willy Wöhler planterade de flesta pĂ„ Varvsholm. De största hundraĂ„riga svarttallarna, Pinus nigra, stĂ„r ovanför kyrkan och skolan. De har stora, vackra kottar lĂ€mpliga till julprydnader. MĂ„nga plantor av trĂ€d och buskar sprids nu i den skyddade miljön, mest Ă€r det klippoxel med vita bladundersidor, gullregn och skogskornell. Röjningar mĂ„ste göras med jĂ€mna mellanrum.

PÄ sluttningen i bokskogen dök plötsligt i början av 1970-talet ett tiotal exemplar av stor skogslilja, Cephalanthera damasonium, upp. Frön kan ha spridits frÄn den en halv mil söderut belÀgna lokalen vid Mulde i Fröjel. Den stora skogsliljan lyckades hitta rÀtt till sin egen mellaneuropeiska biotop, bokskogen. Den trivs i skuggan och 1990 rÀknades ca 400 blommande exemplar. HÀr finns ocksÄ nÄgra röda skogsliljor, nu ett 20-tal. Andra orkidéer pÄ sluttningen Àr skogsknipprot och tvÄblad.

SkogsvÀgarna pÄ berget

PÄ de inre delarna av Klinteberget finns ett rikt system av skogsvÀgar och stigar som korsar varandra. HÀr kan man vÀlja att gÄ en liten runda eller att följa ett 5-kilometersspÄr, att rida, jogga eller pÄ vintern Äka skidor. PÄ utsiktsplatsen brukar sedan lÄngt tillbaka anordnas ValborgsmÀssobÄl och Midsommarfirande.

Vid klart vÀder och god sikt kan man frÄn Klinteberget se 11 kyrkor. NÀrmast ligger, förutom Klinte i sydvÀst under berget, Sanda med Eskelhem straxt bakom och MÀsterby med Vall till höger. NÀstan rakt i norr ligger Stenkumla pÄ sin höjd med ett rött tegeltak. Andra lÀngre bort Àr VÀstergarn, Tofta, HogrÀn och VÀte innan skogsranden i öster. LantmÀnnens silo ligger nÀstan rakt i vÀster, Follingbomasten mellan HogrÀn och MÀsterby. Under betkampanjen ser man ocksÄ röken frÄn Roma sockerfabrik mellan Vall och VÀte kyrkor.

Klinte hembygdsförening, Staffan Rosvall