Meddelande frÄn Klinte hembygdsförening 1987

Årets meddelande handlar om nĂ„gra lekar eller spel som pratades om vid en

Â

Â

sammankomst med gamla elever vid Klinte kyrkoskola de 20 sept. 1986, i det s.k. "PinnhÄlesymposiet".

Spelet PinnhÄle var vanligt vid Klinte Kyrkskola frÄn 1920-talet och fram till 1950-talet. Det har ocksÄ funnits pÄ nÄgra andra platser pÄ Gotland. PÄ fastlandet, varifrÄn det finns upptecknat pÄ Nordiska muséets arkiv frÄn bl.a. VÀrmland, SmÄland, Uppland och Halland har det haft andra namn som Prinsa och Vippa pinne, och delvis andra regler.

HĂ€r skall göras ett försök att minnas reglerna för PINNHÅLE, som kom fram vid sammankomsten de 20 sept. 1986. --

Spelet krÀver inte andra redskap Àn tvÄ pinnar, en lÄngpinne, ca. 50-60 cm. och en lillpinne av ungefÀr halva lÀngden. Man sprÀtter ett hÄl i marken och genom hÄlet gÄr det en linje som markerar ute och inne. PinnhÄle kan spelas av tvÄ spelare eller av flera i tvÄ lag. Det spelas i tre moment: Pete, SlÄ och Prinse.

 

Â	Pete: Lillpinnen lĂ€ggs tvĂ€rs över hĂ„let och innespelaren petar ut den i en lyra med lĂ„ngpinnen. Skulle utespelaren fĂ„nga pinnen Ă€r innespelaren död. Innespelarens lagkamrat eller utespelaren tar vid. Detta gĂ€ller i alla tre momenten.Â

  Innespelaren lÀgger nu ner lÄngpinnen tvÀrs över hÄlet. Utespelaren kastar tillbaka lillpinnen frÄn nedslagsplatsen mot hÄlet och lÄngpinnen. (Han kan strÀcka sig men mÄste stÄ med Ätminstone ett ben pÄ nedslagsplatsen.) Hamnar lillpinnen lÄngt frÄn hÄlet mÀter innespelaren avstÄndet med lÄngpinnen och tillgodogör sig poÀng efter antalet pinnlÀngder. TrÀffar lillpinnen lÄngpinnen, eller om avstÄndet Àr kortare Àn en lÄngpinnelÀngd, Àr innespelaren död. (Man mÀter frÄn mitten av lillpinnen.)

 

Â

SlĂ„: Innespelaren hĂ„ller lillpinnen i ena handen och slĂ„r ut den med lĂ„ngpinnen. Lyckas ej utespelaren fĂ„nga lillpinnen kastar han tillbaka den frĂ„n nedslagsplatsen. Innespelaren bevakar nu hĂ„let med lĂ„ngpinnen stĂ„ende i hĂ„let och skall försöka slĂ„ bort lillpinnen om den hamnar dĂ€r. TrĂ€ffar innespelaren och lyckas slĂ„ ut lillpinnen, eller den hamnar lĂ„ngt ifrĂ„n, mĂ€ts som i Pete. Om lillpinnen blir liggande sĂ„ nĂ€ra hĂ„let att avstĂ„ndet ej rĂ€cker till en lĂ„ngpinne Ă€r innespelaren död.   Â

 

Â

Prinse: I Prinse skall innespelaren bolla med lillpinnen, slĂ„ flera slag nĂ€r han slĂ„r ut den. Det kan ske pĂ„ tvĂ„ olika sĂ€tt: Innespelaren hĂ€mtar upp den frĂ„n hĂ„let som i Pete, eller lĂ€ttare, Prinse frĂ„n handen dĂ„ lillpinnen hĂ„lls vĂ„grĂ€tt. Man fĂ„r göra tre försök. Man rĂ€knar poĂ€ng först efter tvĂ„ prinseslag, de rĂ€knas i ental med lĂ„ngpinnen till nedslagsplatsen, tre slag rĂ€knas i ental med lillpinnen, fyra slag i tiotal med lĂ„ngpinnen, fem slag i tiotal med lillpinnen. Lyckas utespelaren fĂ„nga prinsningen fĂ„r han 50 poĂ€ng. Â

 Ett helt annat alternativ till regler kom fram vid en senare diskussion med Henry Wengberg, Snögrinda, elev vid kyrkskolan kring 1920. Förslaget kom till för att undanröja skador frÄn flygand pinnar.

1. Inga utespelare Àr i vÀgen och fÄngar pinnen. Man spelar ut som vanligt i Pete. AvstÄndet mÀts i poÀng till nedslagsplatsen med lÄngpinnen. RÀcker den inte till sista lÀngden mÀts den med lillpinnen..

2. Man Prinsar frÄn hÄlet. PoÀngrÀkning efter antalet prinseslag Àr osÀker. AvstÄndet mÀts med lillpinnen till nedslaget. (Ett enklare sÀtt var att mÀta med lÄngpinnen och multiplicera med tvÄ.)

3. Man SlÄr frÄn hÄlet. AvstÄndet rÀknas som föregÄende. NÀr man spelar, t.ex. tre i varje lag byter spelarna om som i varpa. Det var regler som dock inte tillÀmpades under senare tid vid kyrkoskolan.

-- Rickard Pettersson minns nÀr han, undert. Staffan Rosvall och Johannes Siltberg en dag spelade pinnhÄle pÄ Klinteberget. Vi spelade med handikapp, Staffan och Johannes mot Rickard. Johannes hade dÄ börjat pÄ Högre Folkskolan. Han hade lÀrt sig tyska ex exellerade med sina kunskaper, och kommenterade hela tiden spelet pÄ tyska. Rickard vann. Till PinnhÄles kulturhistoria hörde ofta en traditionsbunden spelplats, ett hÄl som anvÀndes Är frÄn Är. SÄ berÀttar Britta och Berit (Lickanders tösar) att de hade ett vÀl anvÀnt hÄl invid huset innanför muren. PÄ skolgÄrden rustades de gamla hÄlen upp varje vÄr inför spelsÀsongen.

  NUSSE 

Â

 Nusse var ett spel eller en lek frÄn Henning Wengberg, skolsork pÄ 1920-talet, som har gott om minne för de gamla lekarna. Man plockade ihop ett antal tvÄöringar som lades i en rad pÄ marken, alla med samma sida upp. Spelarna slog ett hÄrt slag lÀngs med och mot mynten med en böjd trÀdgren eller kÀpp. De slantar som vÀnde sig tillföll spelaren. Det var dock inget spel om pengar, man rÀknade poÀng och slantarna plockades ut igen.

SPELE KNIV

Spele kniv var vanligt vid Klinte kyrkskola och vid eftermiddagslekarna pÄ Klinteberget. Reglerna har vÀl varierat pÄ olika hÄll pÄ Gotland. De som tagits fram hÀr Àr lÀmnade av Henning Wengberg.

Kniven var en vanlig morakniv. Spelarna kunde stÄ pÄ knÀ eller huk, och kunde före spelet luckra upp marken med kniven sÄ att spetsen fastnade lite lÀttare. Det kunde, som bilden visar hÀr, spelas i 17 spel eller övningar.

 

Â

 Först frÄn handens fem fingrar: 1 tummen, 2 pekfingret, 3 lÄngfingret, 4 ringfingret, 5 lillfingret. Med den andra handen gavs kniven fart sÄ ett den slog runt och stÀllde sig pÄ spetsen. Hamnade den lutande mÄste man fÄ plats med tvÄ fingrar mellan skaftet och marken för att spelet skulle rÀknas.

 

Â

 Övning 6, knivspetsen vilade pĂ„ armbĂ„gen, 7 axeln, 8 frĂ„n hakan. (Man höll knivspetsen mot tummen eller ett finger.) 9 nĂ€san, 10 pannan, 11 frĂ„n knĂ€et, 12 kniven lĂ„g löst pĂ„ insidan av en knuten hand som svĂ€ngde runt i en bĂ„ge, 13 kniven vilade pĂ„ pekfingret och lillfingret med lĂ„ngfingret och ringfingret över. 14 Sluringen, kniven hölls i bladet paralellt med marken och fick med skaftet för göra en looping, slĂ€pptes i överlĂ€ge. 15, 16, 17. Trekast, man höll kniven i spetsen och kastade den mot marken. Det var bĂ€st med tre spelare i Spele Kniv. Varje gĂ„ng man missade fick nĂ€ste man ta över.

 BRÄNNE PUTTE

 

Â

 Ett spel som pÄminde om ett enkelt krockspel. En klubba tillverkades, helst av en grov frukttrÀdsgren, ca. 7-8 cm i diameter och ett par decimeter lÄng. Till den ett skaft som en krocketklubba, samt ett klot som man kunde fÄ hjÀlp att svarva till. Man slog klotet mot en pinne nedstucken i marken frÄn ett visst avstÄnd. Tre slag fick var och en och poÀng efter varje trÀff.

Henning Wengberg berÀttar:

"Kalle Törnvall var intresserad av att BrÀnne Putte. Han kom en gÄng nÀr vi nÀstan hade tröttnat och slutat med spelet. Han hade en klubba pÄ pakethÄllaren pÄ cykeln. Han hade frÄgat mamma Manda om han fick sÄga ner en Àppelgren. -"Va ska du ha den till" sa mamman." -"Ja ska göre en klubbe." -"Va dÄ för en klubbe?" - "Jo, en sÄn dÀr klubbe man har nÀr man slaktar grisar, fast mindre." - "Slakta gris? Du tÀnker vÀl inte slakt nÄn gris?" - "Naj, naj, vi ska brÀnne putte." - "Du fÄr int ha tÀndstickar och sÀtt eld pÄ nÄnting."

"Du fÄr vÀl ta en gren pÄ de gamla trÀet." Han tog naturligtvis en som var rund och frisk och gjorde en klubba och kom och ville spela."

PUTT I KASSE

 

Â

 Putt i kasse var ett sÀtt att byta bokmÀrken. Bladen i en skrivbok viktes dubbla. PÄ ett stÀlle viktes bladen mot varann. Det var kassen. Motparten "puttar" ett bokmÀrke i boken och byter dÄ mot mÀrket som ligger under fliken. Hamnar man i kassen förlorar man mÀrket och fÄr inget i utbyte. /

 Text & Bild, Staffan Rosvall/