Filmprogram genom Ă„ren.

VĂ„ren 2000 26/11 1999

IL POSTINO 18/2 Land och frihet, Land and Freedom
Storbrittannien/Spanien/Tyskland 1995 Regi: Ken Loach
Filmen handlar om det spanska inbördeskriget 1936-39 och om alla de unga mÀn som frÄn hela Europa anslöt sig till kampen mot Francosidan i kriget. I centrum för berÀttelsen stÄr den unge, engelske gruvarbetaren Dave Carr. Regissören Ken Loach Àr kÀnd för sina starka och tÀta vardagsskildringar och sin mÀrkliga förmÄga att skildra "alldeles vanliga mÀnniskor" med ömhet, humor och respekt.

3/3 Den röda Lyktan, Kina Regi: Zhang Yimou
Trots att regissören Zhang Yimous filmer ofta Àr mycket poetiska, har de genom sin allegoriska form, en politisk sprÀngkraft som gör dem mycket farliga för Kinas politiska ledning och dÀrför var filmerna ocksÄ lÀnge förbjudna i regissörens hemland. Den röda lyktan handlar om en rik och despotisk godsherre som hÄller sig med flera kvinnor, inkvarterade pÄ gÄrden till hans palats.

17/3 Stranger in Paradise, USA 1984 Regi: Jim Jarmuch
Detta Àr den första filmen i en trilogi dÀr de tvÄ senare filmerna Àr Down by Law och Mystery Train. Triologin Àr en drastisk och raspig skildring av ett postmodernt USA, sett frÄn baksidan av en regissör som kallas underbarnet i amerikansk undergroundfilm. Stranger in Paradise handlar om tvÄ killar i New York City vars tillvaro vÀnds upp och ner nÀr deras ungerske slÀkting kommer pÄ besök.

31/3 Orfeu Negro, Frankrike 1958 Regi: Camus
Filmen Àr en ÄterberÀttelse i "modern tid" av den klassiska myten om Orfeus som gÄr ner i underjorden för att kalla sin Àlskade Euridike tillbaka till livet. I filmen utspelar sig myten pÄ en karneval i Rio de Janeiro. Filmen Àr en stark upplevelse av intensiv musik och dans och passioner pÄ liv och död.

14/4 De Àlskande pÄ Pont Neuf, Les amants du Pont Neuf, Frankrike 1993
PÄ den legendariska bron Pont Neuf, mitt i Paris, uppstÄr en flammande och trotsig kÀrlek mellan MichÚle och Alex, hon en ung konstnÀr pÄ flykt, han en trasig uteliggare och eldslukare. Filmen Àr som en modern saga, vacker och vÄldsam om tvÄ mÀnniskor som reser sig ur stumhet och förtvivlan och hittar till varann - och sig sjÀlva. Kommentarer: Elisabet Edlund

Hösten 2000

15/9 The Rocky Horror Picture Show En bisarr kultfilm med skaror av hÀngivna fans. Sex, rockŽn roll och utomjordingar i en rolig och oroande blandning. Regi: Jim Sharman, England 1975 LÀngd: 98 min

29/9 Allt om min mamma En av 1999 Ärs mest uppmÀrksammade filmer, belönad med flera Oscars, bl a "BÀsta kvinnliga huvudroll" Regi: Pedro AlmodoŽvar, Spanien 1999. LÀngd: 102 min

13/10 Postman Blues Den stackars brevbÀraren hamnar i livsfarliga situationer nÀr han försöker stÀlla allt till rÀtta. Filmen bjuder pÄ bÄde spÀnning och parodi. Regi: Sabu, Japan 1997. LÀngd: 111 min

27/10 Jordgubbar och choklad En vÀrmande och trots allt hoppfull skildring av hur man överlever trÄngsynthetens diktatur. Regi: Tomås Gutierres Alea, Kuba/Mexiko/Spanien 1992. LÀngd: 110 min

10/11 Hets Generationskonflikten portrÀtteras i motsÀttningarna mellan den hÄrde latinlÀraren (Stig JÀrrel) och hans elever. Ett mÀsterverk! Regi: Alf Sjöberg, Sverige 1944. LÀngd: 95 min

24/11 Nightmare Before Christmas En animerad dockfilm som Àr lika sevÀrd för barn som för vuxna. En saga om vad som kan hÀnda nÀr man Àr uttrÄkad. Regi: Henry Selick, USA 1993. LÀngd: 74 min  

VĂ„ren 2001

21/2 Kolya Tje/Storbr/Frank 1996 Regi: Jan Sverak LĂ€ngd: 105 min.
Filmen utspelas i det forna Tjeckoslovakien 1989. Den femÄrige Kolya lÀmnas kvar nÀr hans mamma flyr tillbaka till sitt hemland Ryssland. En ovÀrdelig tillgÄng Àr den 6 Ärige Andrej Chamilon som Kolya. En gripande film originell just för att den Àr fri frÄn stora ÄthÀvor.

7/3 Guantanamera Kuba/Spanien/Tyskland 1995 Regi: Alea & Tabio. LĂ€ngd: 101 min.
Guantanamera Àe festlig, varm- och vemodig. En underhÄllande komedi med udd, som Àr lÀtt att ta till sitt hjÀrta. BerÀttelsen i filmen bygger pÄ en verklig hÀndelse, nÀr den firade sÄngerskan Yoyita gör comeback i sin födelsestad Guantànamo.

21/3 Kossor - en Baskisk slÀktkrönika Spanien 1992 Regi: Julio Medem. LÀngd: 96 min.
Kossor Àr en vindlande och vÄldsam berÀttelse om folklig mystik och tjurig stolthet. Den spÀnner över tre generationer och skildrar motsÀttningarna mellan tvÄ familjer och krigets brualitet. Den utspelas 1875, 1905, 1915 och 1936. Suggestionskraften i Medems bilder Àr stor och imponerande. En av filmÄrets stora hÀndelser.

4/4 Matrix USA/Austalien, 2000 Regi: Andy & Larry Wachowski. LĂ€ngd 136 min.
The Matrix Àr en svindlande sction/scincefiction fullmatad med hÀmnadsvÀckande stunts och spektakulÀra och banbrytande visuella effekter.

25/4 Ciderhusreglerna USA, 2000 Regi: Lasse Hallström. LÀngd: 131 min.
Av Ervings episka roman frÄn 1985 om den humane lÀkaren Larch och hans barnhem för förÀldralösa pÄ 40-talet har Lasse Hellström Äterigen gjort en varm och hÀrlig film.

Hösten 2001

26/9 DET NYA LANDET SVERIGE 2000 REGI: Hansteen Det Nya Landet Àr en gripande och humoristisk road-movi om kulurell identiten och tillhörighet, om utanförskap och vÀnskap. Filmen erbjuder ett tvÀrsnitt av Sverige av i dag. LÀngd: 91 minuter

10/10 BILLY ELLIOT USA 2000 REGI: Daldry Billy Elliot Àr en uppfriskande, charmig bekantskap. Han spelas av den 12 Ärige Jamie Bell med en Àkthet i kÀnslospelet som Àr oemotstÄndligt. Ingenting Àr utstuderat och kallt berÀknande. Billy lever tillsammans med sin far, Àldre bror och mormor i en gruvstad i norra England 1984. Ekonomin Àr anstrÀngd men Billy fÄr i alla fall pengar för att kunna trÀna boxning, en sport som fadern med framgÄng utövat. Men det Àr inte boxningen som fÄr Billy att leva, utan den rytm och glÀdje som han fÄr ta del av nÀr balettflickorna plötsligt mÄste trÀna i samma lokal dÀr han trÀnar boxning. LÀngd: 110 minuter.

24/10 BADHUSET KINA 1999 REGI: Yang Badhuset har vid flera internationella festivaler belönats med bÄde publik- och kritikerpriser. En framgÄngsrik affÀrsman med en vÀstorienterad livsstil ÄtervÀnder till sitt förflutna, till ett badhus för mÀn som hans far och förstÄndshandikappade bror driver i Beijing. Unga och Àldre mÀn kommer dagligen för en timmes avkopplande samvaro. TvÄ av gubbarna arrangerar varje dag hÀftiga duster mellan sina specialdresserade syrsor. En film om mÀnsklig gemenskap och om att leva i brytningstiden mellan ett gammalt och ett modernt sanhÀlle. LÀngd: 153 minuter.

7/11 ÄLSKADE HUNDAR MEXICO 2000 REGI: INÁARRITY Tre liv kolliderar. Den mexicanske regissören InĂĄarrity avslöjar att det finns nĂ„got hundlikt hos var och en av oss. Ocatavio en ung man bestĂ€mmer sig för att rymma med Susanna, hans brors fru. Octavios hund Cofi förvandlas till ett grymt verktyg nĂ€r Ocavio skaffar pengar som han och Susanna behöver för att försvinna. LĂ€ngd: 153 minuter.

28/11 ALLT BÖRJAR IDAG FRANKRIKE 1999 REGI: TAVERNIER I filmen möter Daniel Lefebvre lĂ€rare och studierektor för en skola i ett franskt samhĂ€lle. Han engagerar sig hĂ„rt i en av familjerna som har svĂ„ra sociala problem. Det hĂ€r Ă€r en film som vidrör och som vĂ€cker vĂ„r empati. Vi tvingas fundera över skolans roll och lĂ€rarens uppdrag. Framförallt utmanas man som vuxen att reagera pĂ„ barnens villkor. LĂ€ngd: 117 minuter.

VĂ„ren 2002

20/2 FOTBOLL FÖR BUDDHA FrĂ„n 1999 Regi: Khyentse Norbu Bhutan/Australien I den verklighetsbaserade filmen anlĂ€nder tvĂ„ unga Tibetanska pojkar till ett kloster i norra Indien. NĂ€r de gĂ„tt igenom invigningsritualerna, fĂ„tt sina huvuden rakade och iklĂ€tt sig sina sĂ€rkar, dras de in i ett helt annat hĂ€ndelseförlopp Ă€n vad de vĂ€ntat sig. Det Ă€r nĂ€mligen vĂ€rldscup i fotboll, och fotbollsfebern har spritt sig Ă€nda in i de vanligtvis allvarstyngda korridorerna. 1 tim 30 min

6/3 MASKERNAS KONUNG FrÄn 1996 Regi: Wu Tiang Ming, Hongkong/Kina Historien utspelar sig i Kina under seklets första decennier. Det Àr en stor social oro och svÀlt för stora delar av befolkningen. Den gamle Wang "Maskeradernas konung" upptrÀder pÄ gatorna med sin unika konst: Han kan byta masker sÄ snabbt sÄ det ser ut som han trollade fram dem. Han Àr dock en ensam man, hans ende son Àr död och Wang lÀngtar efter en arvinge 1 tim 42 min

20/3 ITALIENSKA FÖR NYBÖRJARE FrĂ„n 2000 Regi: Scherfig, Danmark Filmen Ă€r en pĂ„ samma gĂ„ng sorglig, komisk och romantisk historia som utspelar sig i en grĂ„trist Dansk stad. Ett antal udda existenser, ensamma hjĂ€rtan, möts pĂ„ en nybörjarkurs i italienska och utvecklar olika relationer till varandra. En berĂ€ttelse med en optimistisk tilltro till kĂ€rlekens förĂ€ndrande kraft. 1 tim 52 min

10/4 DE ÄLSKADE VID POLCIRKELN FrĂ„n 1998 Regi: Medem, Spanien Regissören Julio Medem har tidigare gjort de fĂ€ngslade "Kossor", "Den röda ekorren" och "Jorden". De Ă€lskande vid polcirkeln Ă€r filmberĂ€ttande i samma anda. Den utspelas till största delen i Spanien, men det finns drömmar om flygande och ljuset i norr och i finalen flyttas handlingen till en stuga i Finland. 1 tim 38 min

24/4 LIVETS TÅG FrĂ„n 2000 Regi: Mihaileanu Belg/Fra/Hol. Att bevara sitt livsmod, Ă€ven nĂ€r det ser som mörkast ut, ger ökad kraft att kĂ€mpa emot hot och faror. NĂ€r risken finns att sjunka ner i apati, hopplöshet eller gripas av panik sĂ„ finns det hos mĂ„nga av oss Ă€ndĂ„ en gnista hopp - bortom allt hopp. Och nĂ€r invĂ„narna i en liten Judisk by i Östeuropa 1941 inser att nazisterna Ă€r pĂ„ vĂ€g, bestĂ€mmer de sig för att bjuda motstĂ„nd. 1 tim 38 min

15/5 ETT RUM I VÅRA HJÄRTAN FrĂ„n 2001 Regi Moretti Italien "Mörkt, ljust, levande" - Drama som manar till eftertanke". "Kryper under skinnet pĂ„ en", nĂ„gra rubriker om vĂ„rens sista film. I centrum stĂ„r en ovanligt harmonisk familj nĂ„gonstans i Italien. En dag rasar allt ihop, nĂ€r ett av barnen omkommer i en olycka. Giovanni som alltid har hjĂ€lpt andra mĂ€nniskor, vet plötsligt inte hur han skall hantera sina egna kĂ€nslor. Dubbelt prisbelönt vid Filmfestivalen i Cannes 2001. 1 tim 32 min

HÖSTENS FILMER 2002   

25/9 SJÖFARTSNYTT 1 tim 51 min Film efter romanen med samma namn som Lasse Hallström satt sin speciella prĂ€gel pĂ„. En lĂ„gmĂ€lt berĂ€ttad historia om en kuvad man - Quoyle. Han fĂ„r en ny chans nĂ€r han flyttar till den utpost vid New Foundlands kust dĂ€r hans förfĂ€der en gĂ„ng levat. Storartat skĂ„despeleri och ett foto som fĂ„ngar perfekt det karga landskapet.

9/10 LYCKANS VÄG 1 tim 36 min utspelar sig pĂ„ ett behandlingshem för handikappade. De utgör en brokig skara vinddrivna och skadade existenser, som alla försöker fĂ„ sina personliga behov tillfredsstĂ€llda. Mest dominerande Ă€r RenĂ©, en medelĂ„lders man med en förlamnings sjukdom som hotar hela hans rörelseförmĂ„ga. NĂ€r en ny kvinnlig assistent börjar pĂ„ avdel-ningen utnyttjar han hennes empati. MĂ„nga tabubelagda rĂ„gor aktualiseras och blir pĂ„ de mest okonventionella sĂ€tt lösta! Filmen bygger pĂ„ en sann historia. HĂ€rligt humoristisk och livsbejakande!

23/10 LÖFTET 2 tim 3 min En psykologisk thriller dĂ€r du som Ă„skĂ„dare fĂ„r följa kriminalkommissarie Jerry Black (Jack Nicholson) under hans tunga arbete med att lösa mordet pĂ„ en skolflicka som begĂ„s dagen före hans pensionering. Inte minst försvĂ„ras hans arbete av kollegornas miss-trogenhet. Han Ă€r ju en mycket erkĂ€nd polis Löftet Ă€r ett drama dĂ€r man kĂ€nner sig delaktig frĂ„n början till slut. Jack Nicholson gör en av sina bĂ€sta roller.

6/11 101 REYKJAVIK 1 tim 30 min Huvudpersonen Hhlynur Àr en tidstypisk antihjÀlte beslÀktad med norrmannen Erland Loes och Nick Hornbys romanfigurer. Han kÀnner sig frÀmmande för dagens verklighet, vill varken skapa nÄgra fasta förbindelser eller fÄ ett arbete, utan lever trots sina 30 Är fortfarande hemma och blir ompysslad av sin mamma. Behagligt cynisk tycker en film-recensent. En regidebut med smittande berÀttarglÀdje.

20/11 DEN OBERÖRBARA 1 tim 40 min handlar om Hanna Flanders, en medelĂ„lders författarinna och vĂ€nsterintellektuell, som fĂ„r uppleva hur hennes tillvaro kollapsar i samma ögonblick som Berlinmuren faller 1989. Filmen Ă€r baserad pĂ„ regissören och manusförfat-taren Oskar Roehlers mammas liv. Hennes öde gestaltas i en oförglömlig tolkning av den mycket omtyckta tyska skĂ„despelerskan Hannelore Elsner.

4/12 MONSUNBRÖLLOP 1 tim 54 min Monsunbröllop Ă€r en glĂ€djespridande film som rekommenderas varmt. Den skildrar förbered- elserna och vĂ„ndorna inför ett traditionellt Punjabibröllop i Indiens överklass. Vi fĂ„r följa fem olika berĂ€ttelser som vĂ€vs samman och för fram olika bilder av kĂ€rleken och hur den rör sig över klassgrĂ€nser, landsgrĂ€nser och moraliska skiljelinjer. Belönades med Guldlejonet pĂ„ Venedig Film Festival 2001.

HÖSTENS FILMER 2003  

24/9 OKAY Regi: Nielsen Danmark 2002 LÀngd: 1 tim 37 min Nete har jÀrnkontroll, pÄ jobbet, pÄ tonÄrsdottern, pÄ kÀrleken, pÄ livet. Men sÄ blir hennes far allvarligt sjuk och lÀkaren berÀttar att han antagligen inte har mer Àn tre veckor kvar att leva. Nete vÀgrar att lÀmna sin pappa att tyna bort ensam i lÀgenheten, nuska allt gammalt groll och bitterhet sopas bort

8/10  Piedras-livets labyrint Regi: Salazar Spanien 2002 LĂ€ngd: 2 tim 16 min  Piedras-livets labyrint Ă€r en berĂ€ttelse ur vad man skulle kunna kalla ett fotperspektiv – en berĂ€ttelse om fem kvinnor och deras relationer, bĂ„de till varandra och till omvĂ€rlden. Fem askungar utan prins. Alla lĂ€ngtar de efter en andra chans. Eller en tredje


22/10  About Smidt  Regi: Payne USA 2002 LÀngd: 2 tim 5 min Warren, som spelas av Jack Nicholson, har jobbat hÄrt i hela sitt liv pÄ ett försÀkrings-bolag och nu har han förtjÀnat en semester utan slut. Men dettai nnebÀr inte bara glÀdje som man kan tro; kÀnslan av att han inte lÀngre Àr behövd, förutom som frukost-sÀllskap till hustrun i den nyinköpta husbilen, gör Warren frustrerad.

5/11     Elina – som om jag inte fanns Regi:HĂ€rö Sverige 2002 LĂ€ngd: 1 tim 17 min  Elina, 9 Ă„r fĂ„r börja skolan igen efter en lĂ€ngre tids sjukdom. Hon hamnar omedelbart pĂ„ kollisonskurs med sin nya strĂ€nga lĂ€rarinna. Elina gör uppror och snart Ă€r hela skola och nĂ€stan hela det lilla samhĂ€llet införstĂ„dda med vad som sker men ingen vĂ„gar stĂ€lla sig pĂ„ Elinas sida.

19/11     Timmarna Regi:Daldry USA 2002 LÀngd: 1 tim 54 min Tre kvinnors öden beskrivs i tre olika tidsepoker, överklassens liv i 20-talets England, 50-talets amerikanska dröm och 2000-talets desillusionerade storstadsliv i New York. Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway flÀtar ihop de tre kvinnornas liv.

3/12 Diktatorn Regi:Chaplin USA 1940 LĂ€ngd: 2 tim 5 min Efter 60 Ă„r Ă€r Chaplins film om den lille judiske barberarenoch den store diktatorn inte bara att skratta Ă„t. Hitler var en parodi pĂ„ sig sjĂ€lv, Chaplin förstorar detaljerna – och sa det mesta om ondskans storhets-vansinne och smĂ„aktighet. Hemmagjord tyska fĂ„r mikrofonerna att vika sig, och allt Ă€rlĂ€tt att förstĂ„ fast inte ord Ă€r begripligt. Anna Lindberg

VÅRENS FILMER 2004

18/2 Frida (OBS Gratis och öppen för alla) Regi: Taymor, USA 2002 Vid fjorton Ärs Älder rÄkade Frida Kahlo ut för en allvarlig bussolycka som för alltid förÀndrade hennes liv. Den andra stora olyckan i hennes liv, och den största enligt henne sjÀlv, var mötet med drygt den tjugo Är Àldre konstnÀren Diego Rivera.

4/3 Fader Amaros synder Regi: Carrera, Mexico 2002 Fader Amaro kommer till en liten stad dÀr kyrkan bygger sjukhus med hjÀlp av knarkpengar men en prÀst med revolutionÀra böjelser ses som det största bekymret. Kyrkoherden hÄller inte celibatet i helgd och Àven den nye har snart en vacker kÀresta. NÀr den köttsliga förbindelsen fÄr följder stÀlls moralen pÄ sitt yttersta prov.

10/3 Mitt namn Àr Joe Regi: Loach, England/Tyskland/Frankrike 1998 Joe Àr arbetslös, har ett förflutet som alkoholiserad, men hÄller sig nu ifrÄn spriten. Han satsar all sin energi pÄ ett genomruttet fotbollslag och försöker dessutom med all sin kraft hjÀlpa tvÄ förÀldrar som Àr pÄ vÀg in i ett allvarligt drogmissbruk. Mitt uppe i allt möter han en dag Sarah, socialarbetare, och blir förÀlskad.

24/3 The Pianist Regi: Polanski, Frankrike 2002 Pianogeniet Wladyslaw Szpilman Àr jude och lever i Warszawa under tiden för nazisternas utbredning över Europa. NÀr hans familj skickas till arbetslÀger lyckas Wladyslaw fly och gömmer sig i stadens ruiner. Lidande, förnedring och kamp för överlevnad blir hans vardag.

7/4 Kristi sista frestelse Regi: Scorsese, USA 1988 Kristi sista frestelse Willem Dafoe spelar en tvivlande Kristus som plÄgas av en kallelse han inte vill veta av. Han hallucinerar och hör röster som han inte vet om de kommer frÄn Gud eller Satan. Under korsfÀstelsen frestas han av ett erbjudande om att fÄ leva ett liv som en vanlig mÀnniska.

21/4 Lantana Regi: Lawrence, Australien 2002 En kvinna försvinner. Fyra Àktenskap dras in i ett snÄrigt nÀt av kÀrlek, svek, sex och död. Alla kommer inte att överleva. Lantana Àr en psykologisk thriller om kÀrlek. Om de misstag vi gör, om de konsekvenser vi mÄste ta, och om de försök vi gör att stÀlla allt tillrÀtta.

5/5 Good Bye Lenin Regi: Becker, Tyskland 2003 HĂ€r fĂ„r vi följa hur Alex och hans syster försöker lĂ„tsas för sin sĂ€ngliggande mamma att Östtyskland fortfarande existerar. Hon var en engagerad DDR-medborgare, men hamnade i koma dagarna innan muren föll. NĂ€r hon vaknar upp Ă„tta mĂ„nader senare Ă€r hennes tillstĂ„nd fortfarande kritiskt, och för att inte ta livet av henne försöker barnen hĂ„lla skenet uppe om att allt Ă€r som förr.

Höstens FILMER 2004  

22/9 De barbariska invasionerna Regi: Denys Arcand, Kanada 2003 Rémy Àr en frÄnskild man i 50-ÄrsÄldern, som hamnar pÄ sjukhus hemma i Montréal. Sonen Sebastien bor sedan flera Är i London och har dÄlig kontakt med sin far. Nu uppmanas han av sin mor, Rémys f.d. hustru, att besöka sin far. Sebastien tvekar men ÄtervÀnder för att ta kontakt med sina förÀldrar. Filmen behandlar centrala relationer inom en familj och svÄrigheter att överbrygga klyftor. 99 minuter, SandrewMetronome

6/10 Tala med henne regi: Pedro Almodóvar, Spanien 2002 En av huvudpersonerna, en kvinna, ligger i koma pÄ ett sjukhus. Benigno, som Àr vÄrdare, talar med henne, fast alla sÀger att det Àr meningslöst. Den kÀnslosamme journalisten Marco trÀffar en kvinnlig tjurfÀktare, som han hjÀlper undan en orm. De tvÄ mÀnnen lÀr kÀnna varandra. OcksÄ i denna film Àr relationer viktiga och under ytan sjuder passionerna. Almodóvar anvÀnder sig gÀrna av sÄvÀl humor som symbolik för att tÀnja pÄ grÀnserna för vad som kan skildras. Filmen inbjuder till eftertanke och berikande samtal utan att pÄ nÄgot sÀtt vara svÄrtillgÀnglig.

20/10 Med kameran som tröst, del 2 Regi: Carl Johan De Geer, Sverige 2003 Filmen Àr en fortsÀttning pÄ den bok med samma namn, som kom ut 1980 och som benÀmns del 1. BÄda verken skildrar en klassresa, som gÄr sÄvÀl uppÄt som nedÄt under olika skeden av livet. UtgÄngspunkten Àr sjÀlvbiografisk. Vi fÄr en intressant tidsskildring frÄn vÄrt eget land under det förra seklets, alltsÄ 1900-talets, senare decennier. 76 minuter, Folkets bio

3/11 Trion frÄn Belleville Regi: Sylvian Chamet, Frankrike/Belgien/Kanada Champion Àr nÄgot av en solitÀr. Som liten blir han adopterad av sin farmor. Champions stora intresse Àr att cykla och farmodern uppmuntrar honom. Efter idog trÀning och mÄnga Är Àr han slutligen redo att stÀlla upp i vÀrldens hÄrdaste och mest prestigefyllda cykeltÀvling, Tour de France. Men under loppet blir han kidnappad! BerÀttelsen tar hÀr en överraskande vÀndning och perspektivet förskjuts mot det hotfulla och farofyllda. 82 minuter, SandrewMetronome

17/11 Sista bestÀllningen Regi: Fred Schepisi, Storbritannien/Tyskland 2001 I denna film, som bygger pÄ en roman av Graham Swift, fÄr vi möta mÄnga kÀnda brittiska skÄdespelare, bl.a. Michael Caine och Helen Mirren. Titeln anspelar pÄ det gravöl som hÄlls pÄ en pub för Jack (Michael Caine). VÀnnerna samlas och minns och genom deras olika hÄgkomster byggs en nyanserad bild av Jack upp, frÄn ungdomen pÄ 30-talet över förÀldraskapet pÄ 60-talet och in i Älderdomen under seklets sista decennium.

1/12 Vodka Lemon Regi: Hiner Saleem, Frankrike/Italien/Schweiz/Armenien Platsen Àr den kurdiska delen av Kaukasien. DÀr lever Ànklingen Hamo ett ensamt liv. Han Àr pensionerad frÄn Röda armén och det enda han Àger i detta liv Àr ett skÄp, en TV, sin gamla uniform och sin knappa pension. Men hoppet har inte dött. Han har en son i Paris och han vÀntar stÀndigt pÄ att fÄ ett brev frÄn honom. Varje dag besöker han sin frus grav och dÀr pÄ kyrkogÄrden trÀffar han Nina, som reser dit med samma buss. NÀr hon en dag inte har pengar till bussbiljetten, ser Hamo sin chans till förÀndring. Filmen tar oss till en avlÀgsen plats som ÀndÄ kanske har nÄgot gemensamt med den gotlÀndska landsbygden. Vad det skulle kunna vara kan vara nÄgot att fundera över pÄ fÀrden hem. 90 minuter, Folkets bio

VÅRENS FILMER 2005  

VÀlkommen till Klinte Filmstudios program för vÄren. Vi hoppas att vÄrt urval nÄgorlunda motsvarar er tÀnkta gyllene medelvÀg mellan det alltför lÀttillgÀngliga och det alltför smala. Eller med en gastronomisk metafor: att det vi serverar inte Àr snabbmat men inte heller förorsakar matsmÀltningsproblem. SÄ hÀr ser programmet med vÄrens sex filmer ut:

onsd 23/2 Första filmen ut Ă€r ”Infernal affairs” (Hongkong 2002) Om man kan tĂ€nka sig att actionfilmer har olika dialekter, sĂ„ utgör Hongkongfilmen en sĂ„dan. ÖversĂ€ttningen till kinesiska brukar bl.a. medföra mĂ„nga kampsportscener. Detta gĂ€ller dock inte denna film. Eva af Geijerstam beskriver den som ”den lĂ„gmĂ€lda, pĂ„fallande oblodiga och sofistikerade thrillern Infernal affairs” (DN 2004-03-12). Men den taoistiska dualismen finns dĂ€r i form av Ming och Yan, som varit kurskamrater pĂ„ polishögskolan och nu nĂ„gra Ă„r senare trĂ€ffas igen. BĂ„da Ă€r mullvadar, den ene bland bovarna, den andre bland poliserna. Infernal anspelar nog pĂ„ sĂ„vĂ€l ”infernal” (infernalisk) som internal (intern). Denna film frĂ„n ett lockande nattligt Hongkong Ă€r den första i en tĂ€nkt trilogi.  

onsd 9/3 ”1900 del 1” (Italien 1976) Bernardo Bertoluccis filmepos 1900 har fĂ„tt nypremiĂ€r i Filminstitutets uppskattade klassikerserie och vi har valt att visa bĂ„da delarna. OcksĂ„ i denna film kontrasteras tvĂ„ mĂ€n; vi fĂ„r följa deras öden i Italien under det förra seklets första hĂ€lft. Men berĂ€ttelsen om deras liv Ă€r ocksĂ„ berĂ€ttelsen om fascismens framvĂ€xt, maktövertagande och fall. De tvĂ„ mĂ€nnen intar tvĂ„ skilda attityder till sin samtid och sina upplevelser och med hjĂ€lp av dem gestaltar Bertolucci olika förhĂ„llningssĂ€tt till vĂ„ldet och medmĂ€nniskorna. FĂ„ filmer har som denna kunnat skildra ett avgörande skede i Europas modernare historia och ska jag sjĂ€lv göra en parallell till litteraturen, sĂ„ fĂ„r jag gĂ„ till 1800-talet och Leo Tolstojs Krig och fred.

lörd 12/3 ”1900 del 2” visas Observera datum, detta Ă€r en extravisning en lördag och tiden Ă€r 16.00. Efter visningen kan den som vill stanna kvar för samtal över en italiensk buffĂ©. Om inte detta rĂ€cker som lockelse sĂ„ kryddar vi med följande citat: Ӏr dĂ„ detta en film vĂ€rd att se om? Absolut. 1900 Ă€r som gjord för att Ă„terupplevas: att förbryllas inför, hisna över, trĂ„kas ut av. Ett membran, om man sĂ„ vill, att begrunda tidens gĂ„ng genom, mĂ€tbar i filmens sjĂ€lva materialitet: de audiovisuella signalerna mĂ„ vara desamma, men dĂ„ du sjĂ€lv Ă€r en annan förĂ€ndras ocksĂ„ sjĂ€lva filmen. Film som minne, film som tid: plastisk, förĂ€nderlig materia.” (DN 2004-08-16, Maaret Koskinen)

Onsd 23/3 ”Hus i helvete” (Sverige 2002). Svensk socialrealism i dag kan inte helt blunda för att vi lever i ett mĂ„ngkulturellt samhĂ€lle. Denna film fokuserar pĂ„ detta faktum. Om man landar i en frĂ€mmande kultur kan det lĂ€tt ”ta hus i helvete” och det gör det förstĂ„s i denna film. Susan Taslimi Ă€r en etablerad skĂ„despelerska i sitt hemland Iran. Med denna film gestaltar hon pĂ„ ett delvis vĂ€lbekant sĂ€tt sĂ„dana problem som ofta fĂ„r rubriker i dagspressen. Det handlar om heder och vanĂ€ra och motsĂ€ttningar mellan generationer och kulturer.

onsd 6/4 Den franska dokumentĂ€rfilmaren Julie Bertucelli tar oss med sin spelfilm ”Breven frĂ„n Otar” till Georgien i Kaukasus mellan Svarta och Kaspiska havet. Filmen Ă€r uppkallad efter landets store regissör, hans namne i filmen studerar i Paris och förvĂ€ntas skicka hem pengar till familjen. Tre generationers kvinnor stĂ„r i centrum i kampen för det dagliga brödet. Men det handlar ocksĂ„ om lögn och sanning, och det mĂ„ste det kanske göra i en film frĂ„n det land dĂ€r Josef Stalin föddes. Det lĂ€r ta nĂ„gra generationer innan hans skugga helt har skingrats. DN:s filmrecensent Kerstin Gezelius (2004-04-16) pĂ„pekar att mĂ„nga filmer idag handlar om lögnen ”som ett omedvetet vĂ€gval, en rökridĂ„ att försvinna bakom och vinna tid med”. Ett exempel pĂ„ en sĂ„dan film ur vĂ„r tidigare repertoar Ă€r Goodbye Lenin. Men detta Ă€r ocksĂ„ en platsens film som kan föra tankarna till Vodka Lemon. Med detta sagt mĂ„ste betonas att denna film existerar ytterst i sin egen rĂ€tt utan att dessa referenser behöver vara bekanta. SĂ€rskilt för den som uppskattar ett kvinnligt perspektiv.

onsd 20/4 ”Idioten kommer tillbaka” (Tjeckien 1999). Vem Ă€r klok och vem Ă€r galen? Finns det ett sjĂ€lvklart svar? Kan Jesus frĂ„n Nasaret tolkas bokstavligt dĂ„ man ska vĂ€lja livsvĂ€g i dag? Fjodor Dostojevskij var en av 1800-talets allra största mĂ€nniskoskildrare och i sin tegelstensroman Idioten frĂ„n 1868, tecknar han ett portrĂ€tt av en mĂ€nniska som förhĂ„ller sig sĂ„ oskuldsfullt till sina medmĂ€nniskor att han framstĂ„r nĂ€rmast som en idiot. Kanske Ă€r det sĂ„ att vi sĂ€ger mer om oss sjĂ€lva Ă€n om dem vi uttalar oss om och klassificerar? Tjecken Sasa Gedeon lĂ„ter Dostojevskijs idiot sĂ„ att sĂ€ga reinkarneras i vĂ„r egen tid. Men det blir aldrig tungt, bara ibland melankoliskt och för det mesta humoristiskt.

onsd 27/4 Klinte filmstudio avslutar sĂ€songen med ”SkyddsĂ€ngeln” (Sverige 1990). Suzanne Osten har dedikerat sin politiska thriller till John Cassavetes och sĂ€ger sig ha pĂ„verkats av hans ”bildvĂ€rld, mĂ€nniskosyn och repetitionsprocesser med skĂ„despelarna”. SpĂ€nningen ligger inte i att fĂ„ reda pĂ„ vem den skyldige Ă€r utan i att följa det oundvikliga hĂ€ndelseförloppet. En blodig kuliss utgör ett collage av olika studentrevolter frĂ„n vĂ€rldens mĂ„nga hörn. Det grundlĂ€ggande temat Ă€r uppror. Vi möter mĂ„nga av de pĂ„litligaste och slitstarkaste aktörerna inom svensk film och teater sĂ„som Malin Ek, Björn Kjellman, Gunilla Röör och Philip ZandĂ©n.

Höstens filmer 2005

28 sept. Melinda & Melinda (Woody Allen USA 2004) visas

onsdagen 28 september Woody Allen har skapat i snitt en film per Är sedan 1977, en i sig hÀpnadsvÀckande prestation. I denna film lÄter han tvÄ teaterregissörer diskutera de bÄda genrerna tragedi och komedi. Redan hos filosofen Aristoteles tas denna genrediskussion upp och han menar att tragedin Àr den förnÀmsta av alla genrer, eftersom den djupa tragiken renar ÄskÄdaren och fÄr henne att bÀttre förstÄ sin livssituation. Allen Àr mer praktisk och visar hellre Àn förklarar, hans film rymmer tvÄ parallellhandlingar med utgÄngspunkt i samma situation. Den ena regissören skapar en tragedi och den andra en komedi. Huvudpersonen i bÄda heter Melinda och spelas av vad mÄnga recensenter tror vara filmens nÀsta stora stjÀrnskott, australiensiskan Radha Mitchell. Den som Àr bekant med Allens filmer förstÄr att frÄgestÀllningen har lockar regissören eftersom just hans filmer brukar karaktÀriseras av att komedi och tragedi framstÄr som tvÄ sidor av samma cineastiskt glimmande mynt. Och du som tittare kanske fÄr svaret pÄ frÄgan, vilken genre Àr den bÀsta? 12 okt Hotel Rwanda (Terry George UK 2004) visas

onsdagen 12 oktober 1900-talet var ett sÀrdeles mörkt Ärhundrade med ofattbart mÄnga folkmord, somliga mer uppmÀrksammade Àn andra. FN bildades efter Andra vÀrldskrigets slut för att den förenade vÀrldens förnuft skulle förhindra att nya förintelser uppstod. Vi vet alla att den förhoppningen flera gÄnger kommit pÄ skam. SÀrskilt nÀr det gÀller lÀnder i Afrika har mÄnga av vÀrldens mÀktigaste nationer visat ett svalt intresse att ingripa. 1994 bröt inbördeskriget ut i Rwanda, ett av de mÄnga lÀnder som bildades under 1800-talets slut genom att de ledande kolonialmakterna pÄ ett möte i Berlin ritade upp de grÀnser som Àn i dag gÀller utan att ha varit pÄ platsen och satt sig in i förhÄllandena dÀr. Just Rwanda har kommit att bli ett typexempel pÄ vilka förödande konsekvenser denna uppdelning fick. Historiska fiendefolk kom att tillhöra samma land och det ena av dem gynnades av kolonialmakten. Denna film handlar om det folkmord som hutuer anstÀllde pÄ tutsier och som det kom att ta flera mÄnader innan FN kunde agera kraftfullt emot. Det positiva med filmen Àr att den visar pÄ det civilkurage, som ÀndÄ likt blommor i asfalt kan slÄ upp mitt i den djupaste ondskan. PÄ sÄ sÀtt för den tanken till filmer som SchindlerŽs list. Filmen har fÄtt tre Oscarsnomineringar. 26 okt Stage Beauty (Richard Eyre UK 2004) visas

onsdagen 26 oktober Varje Är besöks Roma klosterruin av ett ShakespearesÀllskap, sÄ mÄnga av oss har vÀl hunnit bli ganska förtrogna med den store engelsmannens dramatik, men i vÄr tid rÄder en viss skillnad frÄn Shakespeares dÄ det gÀller rolluppsÀttningen. PÄ 1600-talet spelades kvinnorollerna Ànnu av mÀn. I denna film förflyttas vi till just 1600-talets England. Edward Kynaston Àr den mest hyllade kreatören av kvinnoroller, och nÀr han spelar Othellos hustru Desdemona övertrÀffar han sig sjÀlv. Men sÄ i ett slag sker en förÀndring. Kung Charles II Àndrar bestÀmmelserna och nu blir det tillÄtet för kvinnor att spela teater och förbjudet för mÀn att framföra kvinnliga roller. Men det Àr ju kvinnoroller som Àr Kynastons specialitet, han vill inte spela mansroller, eller kanske kan han inte. Den stora stjÀrnans pÄklÀderska Mara fÄr hÀrigenom sin chans. Stage Beauty Àr en lekfull kostymfilm frÄn sen renÀssans och tidig barock, som pÄ ett just barockt sÀtt tar tag i den i vÄr tid sÄ aktuella genusdebatten. 9 nov De feta Ären Àr förbi (Hans Weingartner Tyskland 2004) visas

onsdagen 9 november Tysk film stĂ€lls inför mĂ„nga utmaningar. Hur förhĂ„ller man sig till arvsynden frĂ„n judeutrotningen och hur ska man gestalta Ă„terföreningen? Hans Weingartner skildrar tvĂ„ unga idealistiska mĂ€n, som protesterar mot det kapitalistiska överflödet. Genom att ta sig in i de flottaste direktörsvillorna kan de skapa installationer av överflödet de finner dĂ€r och försöka vĂ€cka Ă€garna till insikt om att ”de feta Ă„ren Ă€r förbi”. De stjĂ€l alltsĂ„ inget, de Ă€r ju engagerade i den stora kampen, men de bygger Babelstorn av de onödiga Ă€godelarna. Men mitt i detta samhĂ€lls- engagemang uppstĂ„r ett triangeldrama. Den ene idealistens flickvĂ€n blir kvar hos den andre eftersom hon inte kan följa med till Barcelona. Hon Ă€r skuldsatt för livet och ser nu en chans att ta sig ur sin knipa. Idealismen kommer i konflikt med den vardagsnĂ€ra verkligheten inte minst med hjĂ€lp av kĂ€rleken. Det som kanske skulle ha kunnat framstĂ€llas programmatiskt blir djupt mĂ€nskligt och engagerande. Och regissören överraskar in i det sista.

28 sept. Melinda & Melinda (Woody Allen USA 2004) visas onsdagen 28 september Woody Allen har skapat i snitt en film per Är sedan 1977, en i sig hÀpnadsvÀckande prestation. I denna film lÄter han tvÄ teaterregissörer diskutera de bÄda genrerna tragedi och komedi. Redan hos filosofen Aristoteles tas denna genrediskussion upp och han menar att tragedin Àr den förnÀmsta av alla genrer, eftersom den djupa tragiken renar ÄskÄdaren och fÄr henne att bÀttre förstÄ sin livssituation. Allen Àr mer praktisk och visar hellre Àn förklarar, hans film rymmer tvÄ parallellhandlingar med utgÄngspunkt i samma situation. Den ena regissören skapar en tragedi och den andra en komedi. Huvudpersonen i bÄda heter Melinda och spelas av vad mÄnga recensenter tror vara filmens nÀsta stora stjÀrnskott, australiensiskan Radha Mitchell. Den som Àr bekant med Allens filmer förstÄr att frÄgestÀllningen har lockar regissören eftersom just hans filmer brukar karaktÀriseras av att komedi och tragedi framstÄr som tvÄ sidor av samma cineastiskt glimmande mynt. Och du som tittare kanske fÄr svaret pÄ frÄgan, vilken genre Àr den bÀsta?

Höstens filmer 2005 

28 sept. Melinda & Melinda (Woody Allen USA 2004) visas onsdagen 28 september Woody Allen har skapat i snitt en film per Är sedan 1977, en i sig hÀpnadsvÀckande prestation. I denna film lÄter han tvÄ teaterregissörer diskutera de bÄda genrerna tragedi och komedi. Redan hos filosofen Aristoteles tas denna genrediskussion upp och han menar att tragedin Àr den förnÀmsta av alla genrer, eftersom den djupa tragiken renar ÄskÄdaren och fÄr henne att bÀttre förstÄ sin livssituation. Allen Àr mer praktisk och visar hellre Àn förklarar, hans film rymmer tvÄ parallellhandlingar med utgÄngspunkt i samma situation. Den ena regissören skapar en tragedi och den andra en komedi. Huvudpersonen i bÄda heter Melinda och spelas av vad mÄnga recensenter tror vara filmens nÀsta stora stjÀrnskott, australiensiskan Radha Mitchell. Den som Àr bekant med Allens filmer förstÄr att frÄgestÀllningen har lockar regissören eftersom just hans filmer brukar karaktÀriseras av att komedi och tragedi framstÄr som tvÄ sidor av samma cineastiskt glimmande mynt. Och du som tittare kanske fÄr svaret pÄ frÄgan, vilken genre Àr den bÀsta?

12 okt.Hotel Rwanda (Terry George UK 2004) visas onsdagen 12 oktober 1900-talet var ett sÀrdeles mörkt Ärhundrade med ofattbart mÄnga folkmord, somliga mer uppmÀrksammade Àn andra. FN bildades efter Andra vÀrldskrigets slut för att den förenade vÀrldens förnuft skulle förhindra att nya förintelser uppstod. Vi vet alla att den förhoppningen flera gÄnger kommit pÄ skam. SÀrskilt nÀr det gÀller lÀnder i Afrika har mÄnga av vÀrldens mÀktigaste nationer visat ett svalt intresse att ingripa. 1994 bröt inbördeskriget ut i Rwanda, ett av de mÄnga lÀnder som bildades under 1800-talets slut genom att de ledande kolonialmakterna pÄ ett möte i Berlin ritade upp de grÀnser som Àn i dag gÀller utan att ha varit pÄ platsen och satt sig in i förhÄllandena dÀr. Just Rwanda har kommit att bli ett typexempel pÄ vilka förödande konsekvenser denna uppdelning fick. Historiska fiendefolk kom att tillhöra samma land och det ena av dem gynnades av kolonialmakten. Denna film handlar om det folkmord som hutuer anstÀllde pÄ tutsier och som det kom att ta flera mÄnader innan FN kunde agera kraftfullt emot. Det positiva med filmen Àr att den visar pÄ det civilkurage, som ÀndÄ likt blommor i asfalt kan slÄ upp mitt i den djupaste ondskan. PÄ sÄ sÀtt för den tanken till filmer som SchindlerŽs list. Filmen har fÄtt tre Oscarsnomineringar.

26 okt Stage Beauty (Richard Eyre UK 2004) visas onsdagen 26 oktober Varje Är besöks Roma klosterruin av ett ShakespearesÀllskap, sÄ mÄnga av oss har vÀl hunnit bli ganska förtrogna med den store engelsmannens dramatik, men i vÄr tid rÄder en viss skillnad frÄn Shakespeares dÄ det gÀller rolluppsÀttningen. PÄ 1600-talet spelades kvinnorollerna Ànnu av mÀn. I denna film förflyttas vi till just 1600-talets England. Edward Kynaston Àr den mest hyllade kreatören av kvinnoroller, och nÀr han spelar Othellos hustru Desdemona övertrÀffar han sig sjÀlv. Men sÄ i ett slag sker en förÀndring. Kung Charles II Àndrar bestÀmmelserna och nu blir det tillÄtet för kvinnor att spela teater och förbjudet för mÀn att framföra kvinnliga roller. Men det Àr ju kvinnoroller som Àr Kynastons specialitet, han vill inte spela mansroller, eller kanske kan han inte. Den stora stjÀrnans pÄklÀderska Mara fÄr hÀrigenom sin chans. Stage Beauty Àr en lekfull kostymfilm frÄn sen renÀssans och tidig barock, som pÄ ett just barockt sÀtt tar tag i den i vÄr tid sÄ aktuella genusdebatten. 9 nov.De feta Ären Àr förbi (Hans Weingartner Tyskland 2004) visas onsdagen

9 november Tysk film stĂ€lls inför mĂ„nga utmaningar. Hur förhĂ„ller man sig till arvsynden frĂ„n judeutrotningen och hur ska man gestalta Ă„terföreningen? Hans Weingartner skildrar tvĂ„ unga idealistiska mĂ€n, som protesterar mot det kapitalistiska överflödet. Genom att ta sig in i de flottaste direktörsvillorna kan de skapa installationer av överflödet de finner dĂ€r och försöka vĂ€cka Ă€garna till insikt om att ”de feta Ă„ren Ă€r förbi”. De stjĂ€l alltsĂ„ inget, de Ă€r ju engagerade i den stora kampen, men de bygger Babelstorn av de onödiga Ă€godelarna. Men mitt i detta samhĂ€lls- ngagemang uppstĂ„r ett triangeldrama. Den ene idealistens flickvĂ€n blir kvar hos den andre eftersom hon inte kan följa med till Barcelona. Hon Ă€r skuldsatt för livet och ser nu en chans att ta sig ur sin knipa. Idealismen kommer i konflikt med den vardagsnĂ€ra verkligheten inte minst med hjĂ€lp av kĂ€rleken. Det som kanske skulle ha kunnat framstĂ€llas programmatiskt blir djupt mĂ€nskligt och engagerande. Och regissören överraskar in i det sista.

23 nov MÄnaden med mÀnnen (Moufida Tatli, Tunisien 1999) visas onsdagen 23 november Endast en mÄnad om Äret Àr mÀnnen hemma hos sina fruar. Resten av tiden Àr de i huvudstaden Tunis och sÀljer mattor. NÀr mÀnnen Àr hemma förvÀntar de sig allt av sina fruar. En av dem Àr Aicha. Hon blev bortgift som ung och försöker övertala sin man att fÄ följa med till Tunis. Kravet för det Àr att hon föder honom en son. NÀr hon slutligen gör det, utvecklar pojken autism och blir dÀrför till bekymmer för framför allt mannen. Filmen skildrar i lÄnga Äterblickar ett kvinnoliv, som Àr en verklighet för sÄ mÄnga. Och den Àr ett exempel pÄ hur vi kan anvÀnda det fjÀrran för att förstÄ det nÀra, det annorlunda för att förklara det vanliga. Vi kan alla tÀnka efter hur vÄr egen verklighet nÀr det gÀller relationen mellan könen Àr i förhÄllande till den skildrade. 7 dec Ta mina ögon (Iciar Bollain Spanien 2003) visas onsdagen

7 december Ingen tjÀnar pÄ att vÄldet demoniseras i bemÀrkelsen skildras som utslag av en oförklarlig ondska. Detta gÀller inte minst det vÄld som har med kvinnomisshandel att göra. Iciar Bollains skildring av hur Antonio misshandlar sin hustru Pilar Àr stark och upprörande, men filmen sÀtter in vÄldet i ett sammanhang och vi fÄr se den Àktenskapliga relationen med tvÄ par ögon. Antonios handling ursÀktas pÄ intet sÀtt, men den sÀtts in i sitt patriarkala sammanhang och som utslag av osÀkerhet och tillkortakommande. OcksÄ Pilars val att sÄ lÀnge stanna kvar hos den som slÄr henne belyses. Vad som brukar utmÀrka god litteratur och film Àr att den berÀttar nyanserat och aldrig ger lÀtta svar. Det gÀller i högsta grad om denna film. Ska vi nÄgon gÄng komma till rÀtta med fysiska övergrepp mÄste vi lÀra oss att förstÄ vilka strukturer som ger upphov till dem. Denna film hjÀlper oss att tala om nÄgot som ligger gömt under mÄnga stenar ocksÄ i vÄr nÀrhet. VÄrens

FILMER 2006

Onsdag 22 februari Återkomsten (Ryssland 2003) Återkomsten Ă€r regissören Andrej Zvyagintsevs uppmĂ€rksammade och prisbelönta debutfilm. Flera kritiker har kĂ€nt igen teman frĂ„n Tarkovskij och regissören har svarat att han inte medvetet har stulit nĂ„got men att han Ă€r smickrad över att bli jĂ€mförd med rysk filmhistorias störste regissör. Filmen handlar om en resa in i vuxenvĂ€rlden och resenĂ€rerna Ă€r tvĂ„ bröder i de yngre tonĂ„ren, som vuxit upp utan sin far. PĂ„ pojkars vis tĂ€vlar de med varandra och i filmens inledning gĂ€ller det att vĂ„ga hoppa frĂ„n ett hopptorn. Den ene av de tvĂ„ duktiga barnskĂ„despelarna drunknade efter det att filmen blivit klar tragiskt nog just i den sjö de ska hoppa i. SĂ„ dyker den försvunne fadern upp igen efter tolv Ă„r och han har beslutat att ta sönerna med pĂ„ en fisketur, vars yttersta syfte Ă€r att fostra pojkarna till mĂ€n. Det Ă€r denna resa in i vuxenvĂ€rlden vi fĂ„r följa. De bĂ„da pojkarna förhĂ„ller sig olika till sin fars auktoritĂ€ra sĂ€tt och resan följer inte den klassiska dramaturgins snitslade bana. Viktiga element i filmen Ă€r den genomtĂ€nkta bildkompositionen och Andrej Dergachyovs modernistiska musik. Vill man tolka filmen symboliskt, kan man kanske se de bĂ„da pojkarnas förhĂ„llningssĂ€tt till fadern som Rysslands till hur landet ska styras.  

Onsdag 8 mars Den bĂ€sta av mödrar (Sverige/Finland 2005) I Återkomsten Ă„tervĂ€nder den tidigare frĂ„nvarande fadern, i Den bĂ€sta av mödrar, regisserad av Klaus HĂ€rö, tvingas Eeros pappa ut i finska vinterkriget 1939 – 1940 för att aldrig Ă„tervĂ€nda. I och med makens död rasar vĂ€rlden samman för hustrun och hon kan inte lĂ€ngre ta hand om sin son. Eero blir ett av de över 70 000 sĂ„ kallade krigsbarn, som skickades till Sverige och förvĂ€ntades kĂ€nna tacksamhet för det, antingen till barnhem eller som i Eeros fall till ett fosterhem. Som fosterpappa möter vi Michael Nyqvist i just en Nykvist – roll, tafatt och sympatisk. Fostermamman kreeras av Maria Lundqvist, som till en början briljerar i elakheter, grundade i besvikelsen över att inte i stĂ€llet ha fĂ„tt sig tilldelad en flicka, men som aldrig fastnar i en schablon utan förĂ€ndras i det dialektiska samspelet med fostersonen. Allt Ă€r upplagt för starka kĂ€nslor, sĂ€rskilt som styvmodern försöker att helt avbryta pojkens kontakter med den biologiske modern. Eero tolkas kongenialt av Topi Majaniemi med fĂ„ ord och en desto mer talande mimik.  

Onsdag 22 mars Veranda för en tenor (Sverige 1999) Relationen mellan far och son Ă€r ocksĂ„ ett tema i Veranda för en tenor, som Ă€r Lisa Ohlins lĂ„ngfilmsdebut. Manuskriptet bygger pĂ„ en novell skriven av Klas Östergren, som ocksĂ„ Ă€r författare till Julkalendern 2005 och kĂ€nd för bland andra romanerna GentlemĂ€n och Gangsters. Men liksom de nĂ€mnda romanerna handlar filmen Ă€ven om vĂ€nskapsrelationen mellan mĂ€n. Thomas, spelad av Johan H:son Kjellgren, trĂ€ffar sin gamle vĂ€n Hoffman, gestaltad av Krister Henriksson. Hoffman Ă€r skĂ„despelare och döende i cancer och han övertalar Thomas om att som sista roll i livet fĂ„ spela dennes far i en film. Nutid vĂ€xlar med dĂ„tid, fĂ€rg med svartvitt och ljusa barndomsminnen med mörk vuxenverklighet nĂ€r de bĂ„da vĂ€nnerna tillsammans vĂ€ver sina minnen till det manus som ska utgöra grunden för filmen. Och naturligtvis har de tvĂ„ delvis olika minnen av det gemensamma förflutna och av Thomas fader. Byggandet av en veranda spelar en central roll, den ska utgöra scenplatsen för en vĂ€rldsberömd tenors framtrĂ€dande i det förflutna. Lisa Ohlin visar redan i sin debutfilm att hon Ă€r en lyhörd skildrare av familjerelationer och en regissör som överlĂ„ter mycket av ansvaret till sina duktiga skĂ„despelare.  

Onsdag 5 april UndergÄngen (Tyskland 2004) Traudl Junge var frÄn 1942 och fram till den undergÄng för tredje riket, som Oliver Hirschbergs film Der Untergang skildrar, Adolf Hitlers personliga sekreterare. Manuskriptet bygger bland annat pÄ intervjuer som gjorts med henne och i filmens inledning fÄr vi ocksÄ höra hennes egen röst berÀtta. Denna film om Hitlers sista dagar och det tyska rikets fall har vÀckt hÀftig debatt och stÀllt mÄnga frÄgor. FÄr man ocksÄ skildra det tyska folkets lidande? Kan man framstÀlla Hitler som Ätminstone delvis mÀnsklig? Kan mÀnniskorna nÀrmast Hitler förstÄs eller Àr de bara ondskans blinda redskap? Dessa och andra frÄgor Àr viktiga att vÄga stÀlla och dÀrför Àr detta en hisnande angelÀgen film. Om vi ska kunna lÀra oss nÄgot av historien, och det Àr vÀl den bÀsta anvÀndningen vi har av den, sÄ fÄr vi inte förenkla den för mycket. Om vi framstÀller de tyskar som förfördes av propagandan som alltför annorlunda oss sjÀlva blir vi sjÀlva mer sÄrbara för manipulation. För det Àr ju alltid först med facit i hand som man riktigt sÀkert kan veta. Bruno Ganz tolkning av Hitler kÀnns kusligt trÀffsÀker, frÄn minspel och gester till tyskan med den österrikiska anstrykningen. Men ocksÄ den nÀrmaste kretsen framstÄr skrÀmmande nÀra. Starkast intryck pÄ mig vid sidan av Bruno Ganz gjorde nog Corinna Harfouch som sÄ ödesdigert gestaltar Magda Goebbels. SÀrskilt alla förÀldrar bör i mötet med henne och inför en sÀrskild scen rusta sig med emotionellt pansar.  

Onsdag 19 april Fyra fula fiskar (USA 1933) En hÀndelse som ser ut som en tanke: 1933 kom Adolf Hitler till makten i Tyskland och tillkom Bröderna Marxs Duck Soup. MÄnga andra beröringspunkter Àn Ärtalet Àr nog svÄra att finna mellan dessa tvÄ hÀndelser. En skulle i sÄ fall vara att i filmen blir Groucho utsedd till premiÀrminister i det fiktiva landet Fredonia och vad han Àn gör tycks inte diskvalificera honom som ledare. Duck Soup Àr pÄ flera sÀtt ett stycke filmhistoria. Det Àr den sista filmen bröderna gör för bolaget Paramount. Sedan vÀrvas de till MGM och det kommer ocksÄ att innebÀra en förÀndring för deras filmer. De blir mer genomarbetade och genomtÀnkta. Men de lÀmnar ocksÄ mindre utrymme Ät brödernas tokerier och improvisatoriska förmÄgor. Och Zeppo försvinner, han som har den otacksamma uppgiften att vara trÄkig tvingas hoppa av. SÄ mÄnga kÀnnare av Bröderna Marx anser att just Duck Soup, eller pÄ svenska Fyra Fula Fiskar, Àr den bÀsta av deras filmer.  

Onsdag 3 maj Kocken (Sverige 2005) Ett fartyg Ă€r ett stycke avgrĂ€nsad verklighet, en minivĂ€rld, och dĂ€rför lockande som plats för ett drama om relationer. Det befinner sig ocksĂ„ pĂ„ resa frĂ„n en ort till en annan, som vi alla gör genom att bara fĂ€rdas genom livet. Platsen för Mats Arehns film Kocken Ă€r ett lastfartyg, som 1969 fĂ€rdas frĂ„n Sverige till Sydafrika och skildringen grundar sig pĂ„ det sjĂ€lvupplevda. Vi har kanske vant oss vid att möta filmens Kjell Bergqvist som en gemytlig man, inte sĂ€llan i familjefilmer. Men hĂ€r gestaltar han en helt annan karaktĂ€r, en fascistoid förtryckare med starkt kontrollbehov och stora krav pĂ„ sig sjĂ€lv och andra. Med jĂ€rnhand styr han i den hermetiska vĂ€rld som kabyssen pĂ„ fartyget utgör och betvingar alla försök till revolt eller individualism. OcksĂ„ hĂ€r möter vi frĂ„n början tvĂ„ förhĂ„llningssĂ€tt hos de bĂ„da unga mĂ€n, som kocken styr över. Som alltid i konfrontationen med makten och förtrycket, stĂ€lls huvudpersonen, den 18-Ă„rige Martin, spelad av Henrik Lundström, inför moraliska dilemman som har att göra med lydnad och solidaritet med den förtryckte. Det Ă€r inte svĂ„rt att hitta paralleller med sĂ„vĂ€l Återkomsten som Der Untergang.

Klinte filmstudio hösten 2006

SÄ hoppas vi fÄ se er alla igen tillsammans med mÄnga som vi aldrig har sett förut i Rondos lite spartanska men rymliga salong, nÀr det Äter Àr dags för en filmhöst. Som vanligt har vi försökt att fÄnga upp era röster i vinden, men grunden för urvalet ligger i de upplevelser de hade som reste till den Ärliga filmvisningen i Stockholm i juni. Det Àr dÀr den huvudsakliga provianteringen inför höst- och vÄrterminer brukar ske. Temat Àr som alltid gestaltningen av det mÀnskliga; i höst fÄr det mÀnskliga framför allt representeras av de sidor som heter kvinna, barn och politisk kamp. Men vi vet att sÄdana gestaltningar, nÀr de Àr seriösa, tenderar att ocksÄ bli tunga, sÄ dÀrför har vi försÀkrat oss om en lÀttsam och kanske lite mer lÀttviktig avslutning. För det mÀnskliga rymmer sÄvÀl tragedi, som drama och komik. Vilka proportionerna blir beror till syvende och sist pÄ den enskildes livssituation.

Onsdagen 20 september Nio liv (Rodrigo Garcia, USA, 2005) Katten brukar rÀknas som en överlevare. Den lyckas landa pÄ tassarna ocksÄ efter de svÄraste fall. Vi tillskriver den nio liv. SÄ mÄnga liv förlÀnar ocksÄ Rodrigo Garcia kvinnan i denna film, Ätminstone kollektivt. Vi fÄr trÀffa nio kvinnor i olika livssituationer, nio kvinnor som alla har beröringspunkter med varandra, ibland lÀtta, ibland mer pÄtagliga. Det handlar om motgÄngar som sjukdom och död, fÀngelse och grÀl, misstag och utebliven kÀrlek. I nÄgra fall fÄr vi möta samma kvinna i tvÄ olika situationer, dÄ drivs nyanseringen som lÀngst och Àr kanske som mest upplysande. Rodrigo Garcia har gestaltat kvinnan förut och med delvis samma skÄdespelerskor som i denna film och framstÄr som mycket gripen av sitt Àmne. SÄ alla som delar hans fascination kan förlita sig pÄ att Nio liv Àr en sevÀrd film.

Onsdagen 4 oktober Capote (Bennet Miller, USA, 2005) Endast fÄ romaner Àr i egentlig mening banbrytande och stilbildande. Truman Capotes In cold blood (Med kallt blod) frÄn 1965 var en sÄdan. PÄ sÀtt och vis upphÀver den skillnaden mellan skönlitteratur och journalistik och rymmer inslag som Äterfinns hos tabloidpressen. NÀrgÄnget och med journalistisk skÀrpa skildrar den ett pÄ sin tid mycket uppmÀrksammat mord. Gedigen research ligger till grund för skildringen. Truman Capote lyckades nÀmligen vinna de inblandades förtroende, vilket förklarar att gestaltningen kunde bli sÄ nÀrgÄngen och f ramstÄ som sÄ autentisk. Romanen innebar höjdpunkten i författarens karriÀr, efter den gick det bara brant utför. Men den vÀcker ocksÄ frÄgor om integritet och rapportörens ansvar. Var gÄr grÀnsen mellan förtroende och nyhetsvÀrde? Vad fÄr man skriva, hur förvaltar man sin skrivarbegÄvning och vunna förtroenden? Förtroendet att gestalta Truman Capote fick birollernas okrönte konung Philip Seymour Hoffman och en enig kritikerkÄr menade att ingen kunde ha förvaltat detta förtroende bÀttre.

Onsdagen 18 oktober Barnet (J-P och Luc Dardenne, Belgien/Frankrike 2005) Filmens titel har sÀkerligen dubbel syftning. Dels anspelar den pÄ det nyfödda barnet och dels pÄ den unge omogne fadern, endast 20 Är, som i det lÀngsta försöker fly sitt fadersansvar. Den likasÄ unga modern, 18 Är, har stort tÄlamod med den ansvarslöse pappan, men nÀr han sÀljer barnet till adoption brister hennes tÄlamod och dÀrmed vÀcks han till insikt. Recensenten Malena Janson, SvD, Àr medveten om att hon trampar minerad mark nÀr hon antyder ett svar pÄ frÄgan om det finns nÄgon vÀsensskillnad mellan kvinna och man nÀr det gÀller förÀldraansvar. Filmen sjÀlv fördjupar sig inte i denna diskussion, den nöjer sig med att gestalta en livssituation och det pÄ ett sÄ framgÄngsrikt sÀtt att den vann 2005 Ärs Guldpalm. Miljön i filmen Àr grÄdaskig mellanstor belgisk stad i vÄr egen tid, men temat Àr arketypiskt och den kvinnliga huvudpersonen heter Sonia. Malena Janson pÄpekar pÄpassligt att det gör ocksÄ den kvinnliga huvudpersonen i Dostojevskijs Brott och straff.

Onsdagen 1 november Paradise now (Hany Abu-Assad, Pal/Ned/Tys/Fra) Ingen kan ha undgÄtt tanken pÄ vad som driver en sjÀlvmordsbombare. Dagligen nöts vÄra ögon och vÄra hjÀrtan av smÄ notiser eller braskande rubriker om nya attentat utförda av just sjÀlvmordsbombare. Och vi har kanske ocksÄ vÄra standardiserade svar. Regissören Hany Abu-Assad beslöt sig för att söka sitt svar pÄ denna frÄga och han letade i israeliska protokoll och anhörigas svar pÄ hans frÄgor. Med denna film försöker han gestalta sitt svar. Vi fÄr följa tvÄ unga manliga rekryter, som fÄr 24 timmar pÄ sig att ta farvÀl av sina familjer utan att avslöja nÄgot. NÀr sÄ den slutgiltiga handlingen ska ske, blir inte allt som de inblandade tÀnkt sig. Titeln anspelar pÄ förestÀllningen att den som dör i striden för att försvara den muslimska gemenskapen, umma, dÄ islam hotas, kommer direkt efter döden till Gud. Filmen Àr inspelad i Nablus pÄ VÀstbanken.

Onsdagen 15 november Tsotsi (Garvin Hood, UK/Sydafrika) Resan frÄn en typisk belgisk stad till Johannesburg i Sydafrika Àr lÄng, den för oss frÄn norra halvklotet till det södra, men ocksÄ frÄn i viss mÄn standardiserad och EU-mÀrkt vit europeisk kultur till före detta apartheiduppdelad med allt vad det innebÀr av sviter och svÄr konvalescens. Men det finns en grundlÀggande beröringspunkt, en minsta gemensamma nÀmnare mellan Garvin Hoods Tsotsi och bröderna Dardennes Barnet, nÀmligen just barnet. Tsotsi Àr gatuslang för gangster och sÄ kallas den unge kriminelle man, som vi fÄr följa i flera vÄldsamma och hektiska scener i vilka huvudpersonen inte visar nÄgra som helst prov pÄ vad de flesta menar med (med)mÀnsklighet. Skildringen Äterger sÄ lÄngt endast yta och hÀndelseförlopp. Men sÄ rövar Tsotsi av misstag bort ett litet barn och dÀrigenom sker filmens lyckliga peripeti, d v s omkastning. Barnet berör Tsotsi och dÀrmed öppnas ocksÄ dörrarna till hans bakgrund och vi kan ocksÄ börja förstÄ och inte lÀngre bara ta avstÄnd.

Onsdagen 29 november Mrs Henderson presenterar (Stephen Frears, UK 2005) Avslutningsvis vill vi ocksÄ visa oförarglig underhÄllning av bÀsta engelska mÀrke. (Fast engelsk film visar kanske oftare prov pÄ förarglig underhÄllning, och dÄ blir allt genast mer komplicerat.) Tiden Àr andra vÀrldskriget och den nyblivna Ànkan Mrs Henderson köper en gammal överbliven teater, anlitar en excentrisk teaterdirektör, som kreeras av Bob Hoskins och med hans hjÀlp sÀtter hon upp varieté av det frivolare slaget, som pÄ intet sÀtt ska stÄ den mest vÄgade franska efter, för att roa lediga soldater. Det som imponerade mest pÄ recensenterna var Juni Denchs drÄpliga gestaltning av Mrs Henderson. Tiden för filmvisningarna Àr som vanligt onsdagar klockan 19.00 pÄ Rondo i Klintehamn. Medlemskort, 160 kronor, för samtliga sex filmer löses vid första filmbesöket.

Klinte filmstudio vÄren 2007

NÀr vetenskapsmannen vill lÀra kÀnna verkligheten försöker han kontrollera eller avgrÀnsa en del av den, sÄ att han kan förstÄ hur den fungerar. Han prövar sina teorier empiriskt pÄ detta sÀtt. Det gör honom till vetenskapsman. Men nÀr vi mÀnniskor ska lÀra oss vad det betyder att vara mÀnniska, kan vi inte pÄ samma sÀtt manipulera och avgrÀnsa verkligheten. NÀr vi ska undersöka vad det innebÀr att leva, sÄ har vi bara tillgÄng till ett liv i taget. Men litteraturen och filmen erbjuder fiktiva alternativa liv, som vi kan förhÄlla oss till. Varje text eller film Àr ett stycke liv, som vi kan lÀra oss mer eller mindre av. DÀrför Àr det styrelsens uppdrag att vÀlja ut sex stÀllföretrÀdande liv varje filmtermin, och det har vi som vanligt gjort. Och detta uppdrag Àr grannlaga, för vi mÄste försöka balansera pÄ den slaka lina som Àr majoritetens önskningar och förvÀntningar. Vi vill alltsÄ infria era förhoppningar, men vi vill inte heller underskatta era behov av att stÀllas inför vissa utmaningar. Filosofen Heidegger har definierat god konst som det som framstÀller det vanliga pÄ ett ovanligt sÀtt eller det förvÀntade pÄ ett oförvÀntat. SÄdana filmer, som har den ambitionen, försöker vi ocksÄ alltid vÀlja. Crash (Paul Haggis, USA 2005) visas

onsdagen 21 februari MÄnga amerikanska filmer kan med rÀtta beskyllas för att rymma enkla svartvita karaktÀrer, dÀr det tidigt framgÄr vem som Àr god och vem som Àr ond, och dÀrtill förutsÀgbara situationer. Det gÀller inte filmen Crash. Titeln syftar pÄ den bilolycka som inleder handlingen men den anspelar ocksÄ pÄ de kollisioner mellan mÀnniskors förvÀntningar och faktiska upplevelser som sker i de mÄnga möten som gestaltas. BerÀttartekniken kÀnner vi igen frÄn filmer som Magnolia och Short Cuts: vi möter en vÀv av mÀnniskoöden och varpen Àr just den inledande bilolyckan. Ett genomgÄende tema Àr mÀnniskors fruktan för varandra och det frÀmmande. Ur skrÀcken för det annorlunda och okÀnda föds rasism och i det mÄngetniska USA liksom i det alltmer mÄngkulturella Sverige Àr förhÄllningssÀttet till den andre ett viktigt och angelÀget stÀllningstagande. Jag tror att en film som Crash kan fÄ oss att reflektera över vÄra egna reaktioner pÄ ett hÀlsosamt sÀtt. Filmen Àr Oscarsbelönad och det beror inte bara pÄ de angelÀgna frÄgestÀllningarna utan ocksÄ pÄ det höga spÀnningsmomentet; varje scen Àr tÀt och laddad och öppnar en dörr mot det ovÀntade. Italienaren (Andrej Kravchuk, Ryssland 2005) visas

onsdagen 7 mars Efter Sovjetunionens och kommunismens fall uppstod ett kapitalistiskt Ryssland dĂ€r allt gĂ„r att sĂ€lja till och med utan mördande reklam. Önskar man gestalta detta sĂ„ att det blir emotionellt gripbart bör man hitta en engagerande symbolik. Redan Charles Dickens förstod det nĂ€r han pĂ„ 1800-talet ville skildra sin samtids England i romanen Oliver Twist. Andrej Kravtjuk anvĂ€nder sig av en liknande symbolik, det postkommunistiska Ryssland blir ett barnhem och dess tidigare inhysingar, de halvgamla ”frislĂ€ppta” barnen, en lokal maffia. Den vĂ€rld vi mötte i Lilja 4-ever ligger inte heller lĂ„ng borta. Barnen pĂ„ barnhemmet blir varor som gĂ„r att sĂ€lja och naturligtvis finns en Oliver-gestalt i den lille Vanja, som sĂ€ljs eller adopteras bort till en italiensk familj. Men liksom Oliver söker han sitt ursprung och hans resa dit Ă€r ocksĂ„ en del av filmens handling. Vi konfronteras med ett stort elĂ€nde men möter ocksĂ„ en möjlig ljusning. En sĂ„dan ligger ocksĂ„ i det faktum att denna sĂ„ sjĂ€lvkritiska film var Rysslands bidrag till Oscarsnomineringen det Ă„ret. Se mig (AgnĂšs Jaoui, Frankrike 2004) visas

onsdagen 14 mars Att vara Ă€r att förnimmas skriver filosofen George Berkeley redan pĂ„ 1700-talet. Och vem vet inte hur viktigt det Ă€r att bli sedd, sĂ€rskilt av dem som Ă€r viktiga för en sjĂ€lv? Överviktiga Lolita, namnet Ă€r onekligen tyngt av associationer, Ă€r inte sedd av sin egen far, den berömde, sjĂ€lvupptagne och ganska odrĂ€glige Etienne. Han har dessutom skaffat sig en ny familj, i vilken ingĂ„r en mycket smal bonusdotter och en kanske anorektisk mor. SĂ„ vad kan Lolita göra? Hon bemödar sig om att förverkliga sig konstnĂ€rligt, inte underligt med en far som Ă€r författare, och hittar sĂ„ smĂ„ningom till en kör. Men i den blir hon sedd av körledarinnan, en roll kreerad av regissören, inte som sig sjĂ€lv utan som dotter till den berömde författaren. NĂ€r hon sedan blir sedd av en ung man, sĂ„ ser hon inte det. Tragiskt, ja förvisso, men ocksĂ„ i mĂ„nga avseenden allmĂ€nmĂ€nskligt sant. Och det som gestaltar vad det innebĂ€r att vara mĂ€nniska pĂ„ ett sĂ€tt som kan lĂ€ra oss nĂ„got om oss sjĂ€lva och vĂ„rt förhĂ„llningssĂ€tt till andra Ă€r sevĂ€rt, anser jag. Good Night, And Good Luck! (George Clooney, USA 2005) visas

onsdagen 21 mars George Clooney har gjort en lĂ„gbudgetfilm om ett mycket angelĂ€get Ă€mne, nĂ€mligen pressens roll inför makten. Huvudperson Ă€r den legendariske amerikanske radiojournalisten Edward Murrow (1908–65) som under andra vĂ€rldskriget rapporterade hem till USA frĂ„n det bombade London och som under 1950-talet kritiskt granskade Joseph McCarthys hĂ€xjakt pĂ„ misstĂ€nkta kommunister. Ämnesvalet Ă€r en hĂ€ndelse som nog ska ses som en tanke sĂ€rskilt i beaktande av pressens i mĂ„nga fall enstĂ€mmiga accepterande av Washingtons definition av terrorismbekĂ€mpning efter dĂ„den 11 september. Filmen stĂ„r pĂ„ en stadig dokumentĂ€r grund med en lĂ„ngt driven autenticitet nĂ€r det gĂ€ller miljö och tidsanda och vi fĂ„r möta McCarthy sjĂ€lv i form av inlagda filmsekvenser. JournalistkĂ„ren har ofta beskrivits som den tredje statsmakten och filmen visar pĂ„ de möjligheter en enstaka representant av denna makt faktiskt kan ha. De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck, Tyskland 2006) visas

onsdagen 28 mars FrĂ„n McCarthys USA pĂ„ 1950-talet till Östtyskland 1985 kan steget synas lĂ„ngt. Men George Orwells 1984 Ă€r tidsmĂ€ssigt redan passerad och storebrorsamhĂ€llet lĂ„ng ifrĂ„n avskaffat. Den auktoritĂ€ra staten krĂ€ver sina handgĂ„ngna mĂ€n och vi fĂ„r följa en sĂ„dan i Stasikaptenen Wiesler, spelad av Ulrich MĂŒhe, som en gĂ„ng sjĂ€lv varit kontrollerad och utsatt östtysk aktör. Hans uppdrag Ă€r just att bevaka en uppburen dramatiker och dennes hustru, en stjĂ€rnskĂ„despelerska. I den likriktade kontrollstaten Ă€r det annorlunda i sig suspekt och det behövs inte mycket för att kasta misstankarna pĂ„ nĂ„gra som inte lever som de andra myrorna i stacken. Vi fĂ„r övervaka övervakarens nĂ€rgĂ„ngna och samvetsgranna övervakning. Han Ă€r till synes perfekt för sitt uppdrag, maskinmĂ€ssigt effektiv, bepansrad mot empati och oantastligt lojal makten. Men nĂ„got hĂ€nder med honom, hans bepansring krackelerar och slĂ€pper igenom den farliga igenkĂ€nningen och medmĂ€nskligheten. Den goda filmen Ă€r den som ifrĂ„gasĂ€tter och öppnar alternativa dörrar pĂ„ glĂ€nt och det gĂ€ller i hög grad för De andras liv. Att den sedan ocksĂ„ Ă€r ett gastkramande drama minskar inte dess förtjĂ€nster. Att Ă„tervĂ€nda (Pedro AlmodĂłvar, Spanien 2005) visas onsdagen 4 april Det lilla spanska distriktet La Mancha Ă€r sedan lĂ€nge inritat pĂ„ den litterĂ€ra kartan. Det var dĂ€r en av litteraturhistoriens första moderna hjĂ€ltar, Cervantes don Quijote, bekĂ€mpade vĂ€derkvarnar han tog för riddarromanens jĂ€ttar. Dit Ă„tervĂ€nder AlmodĂłvar frĂ„n de mondĂ€na miljöer, han tidigare i flera filmer befolkat med neurotiska storstadsbor, för att skildra fem kvinnors kamp mot de vĂ€derkvarnar som de alla har att möta för att leva sina vardagliga och utsatta kvinnoliv. Och det gör ocksĂ„ Carmen Maura frĂ„n Kvinnor pĂ„ grĂ€nsen till nervsammanbrott, nĂ€r hon gestaltar modern som Ă„tervĂ€nder frĂ„n de döda för att vaka över sina tvĂ„ döttrar. En annan stark roll gör Penelope Cruz, som kommer mer till sin rĂ€tt i denna naket kvinnoskildrande film Ă€n i en del sminkade Hollywoodproduktioner. La Mancha Ă€r AlmodĂłvars barndomsmiljö och hĂ€r Ă€r han hemmastadd. Hans film vann visserligen inte Guldpalmen i Cannes, men det kvinnliga skĂ„despelarpriset gick till de fem i den lysande ensemblen. För som kvinnoskildrare har vĂ€l AlmodĂłvar Ă„tminstone fĂ„ övermĂ€n. Tiden för filmvisningarna Ă€r som vanligt onsdagar klockan 19.00 pĂ„ Rondo i Klintehamn. Medlemskort, 160 kronor, för samtliga sex filmer löses vid första filmbesöket. Kjell MacDowall

Klinte filmstudio visar hösten 2007

Den nya mÀnniskan (Klaus HÀrö, Sverige/Finland, 2007) onsdagen 19 september   Rashygieniska tankar fanns inte uteslutande i Nazityskland utan ocksÄ i demokratier som Sverige sÄ sent som in pÄ 1950-talet. Kjell Sundstedts manus bygger pÄ smÀrtsamma erfarenheter inom den egna familjetraditionen. MÀnniskan Àr en tolkande varelse som kan förse naturvetenskapliga byggen som Charles Darwins evolutionsteori med dörrar som vetter mot mörka rum. Först pÄ sjuttiotalet förbjöds tvÄngssterilisering i Sverige och dÄ hade 30 000 mÀnniskor drabbats, frÀmst kvinnor. SÄ lÀnge hade lÀkare makt att avgöra vilka som inte borde fÄ tillÄtas att sprida sina gener vidare för att mÀnniskoslÀktet inte skulle vanslÀktas. Klaus HÀrös film byggd pÄ Sundstedts manus visar oss just en mörk garderob i vÄrt svenska folkhem, ett rum som mÄnga av oss inte vet har existerat, men som andra vistats i. Flickhemmet Odenslund i norra Sverige kan kanske beskrivas som ett rashygieniskt gökbo, det har Ätminstone en allsmÀktig översköterska och dess inhysingar Àr helt överlÀmnade till henne och den diaboliske doktor Borg.   En sÄpa (Pernille Fischer Christensen, Danmark 2005)

onsdagen 3 oktober   Om vÄr tid Àr en tid dÀr skillnaden mellan fantasi och verklighet ifrÄgasÀtts sÄ Àr den ocksÄ en tid som Àr medveten om att grÀnserna mellan könen Ätminstone till en viss del Àr resultatet av samhÀllets syn. Vad som Àr manligt och vad som Àr kvinnligt Àr inte nÄgot givet för alla tider och samhÀllen utan delvis resultatet av mÀnskliga konstruktioner. Den danska filmen En sÄpa har den transsexuelle Veronika som den ena huvudpersonen. Till den rollen valdes David Dencik, som vi gotlÀnningar har kunnat se kreera Hamlet i sommar och som den svenska tv-publiken lÀrde kÀnna genom hans gestaltning av lasermannen John Ausonius. Dencik Àr ett genomtÀnkt val. Han Àr uppvuxen i Danmark i en svensktalande familj och Àr alltsÄ tvÄsprÄkig sedan barndomen. Detta har givit honom en obestÀmd och lÀtt brytning, som uppfattas av bÄde svenskar och danskar. Denna knappt skönjbara accent kom honom vÀl till pass i Lasermannen men fyllde ocksÄ en funktion i Noréns uppsÀttning av Hamlet, dÀr brytningar överhuvudtaget spelade stor roll för gestaltningen. Dencik Àr den lite annorlunda, den alienerade och det kommer vÀl till pass nÀr han ska spela transsexuell, den som inte Àr hemma i sin könstillhörighet utan vill överskrida den för att nÄ motsatsen. OcksÄ hÀr rör det sig om en debutfilm och den belönades med sÄvÀl Silverbjörnen som priset för bÀsta debutfilm vid filmfestivalen i Berlin.   Darling (Johan Kling, Sverige 2007)

onsdagen 17 oktober   Johan Klings debutfilm Darling Àr nÄgot sÄ ovanligt som en lyckad svensk klasskildring. Eva, 20 plus tillhör Stureplanssocieteten medan Bernard 50 plus Àr en nyskild arbetslös ingenjör pÄ vÀg utför och med en för stor villa, som han inte blir av med. Filmen gör det otroliga möjligt: de bÄda möts och upprÀttar en sorts relation. Filmens axel Àr, ocksÄ ovanligt nog, arbetets betydelse. Utan arbete inget skyddsnÀt, inte ens för nÄgon som tillhör Stureplanssocieteten, i alla fall inte för Eva. För alla som Àr intresserade av att lÀra kÀnna vÄr tids Sverige Àr detta en angelÀgen film. Mycket trÀffsÀkert skildras de olika sprÄkspel som tillhör de delar av verkligheten som de bÄda huvudpersonerna vistas i. I mötet mellan dem skapas ocksÄ de kontraster som inte skymmer utan synliggör. Kameran blir den lins som förstorar och lyfter fram delar av vÄr samtid.   Infödd soldat (Rachid Bouchared, Fra/Maroc/Bel 2006)

onsdagen 31 oktober   Vi vill gÀrna tro att den gestaltande konsten förmÄr pÄverka den verklighet den skildrar. NÀr Frankrikes dÄvarande president Chaques Chirac sÄg filmen Infödd soldat blev han gripen och hans hustru Bernadette sÀgs ha yttrat: Jaques, nu mÄste vi göra nÄgot. Det som berörde sÄ starkt var hur de frivilliga nordafrikanska soldater, som hjÀlpte Frankrike i kampen mot Nazityskland, kom att behandlas efter kriget. Inte mindre Àn 100 000 stÀllde upp. De accepterades som första klassens kanonmat men kom att ses som tredje klassens medborgare efterÄt. FrÄn 1959 frös de överlevandes pensioner inne pÄ grund av Algerietkrisen. I filmen Infödd soldat fÄr vi nÀrgÄnget följa en liten grupp marockanska soldater, sÄvÀl under storslagna krigsscener som i de vardagligare glÀntorna dÀremellan. De fem huvudpersonerna tilldelades kollektivt det manliga skÄdespelarpriset i Cannes, men de stÄr ocksÄ var och en för starka individuella prestationer. De dÄliga krigsfilmerna Àr bara ett mullrande klichéartat tidsfördriv, de bra sÀger oss nÄgot viktigt om den tid de skildrar. Infödd soldat hör tvivelsutan till de bra, tÀnkvÀrda krigsfilmerna.   Walk the Line (James Mangold, USA 2005)

onsdagen 14 november   Min mamma Àlskade Johnny Cash, sjÀlv förhöll jag mig betydligt svalare till honom medan han levde. Men filmen om honom fick mig att revidera min bild, den berörde mig starkt. Den innehÄller vibrerande musik med scener som fÄr tittaren att förflyttas direkt till de aktuella platserna för uruppförandena, men den rymmer ocksÄ ett fÀngslande livsöde. Den berÀttelse som rullas upp, kunde ha varit ryggraden i en gripande roman, alldeles pÄhittad. Nu har den en verklighetsgrund, och det gör den i mina ögon inte sÀmre. Johnny Cash var en av alla dem som hade en svÄr barndom dekorerad med en traumatisk hÀndelse, broderns död. Han var ocksÄ den som fick möta sin ungdoms förÀlskelse, ja gudinna, livslevande och faktiskt uppnÄelig. Att relationen sedan inte blev en dans pÄ rosor utan pÄ törnen, beror vÀl pÄ att det rör sig om verkligheten och inte Àr en saga. Men oavsett vad man tycker om filmens handling, berÀttelser om trasiga konstnÀrssjÀlar har framförts tidigare, sÄ Àr jag övertygad om att musikscenerna Àr betvingande. Rondos stora filmduk kommer vÀl till pass, det gÀller bara att högtalaranlÀggningen ocksÄ hÄller mÄttet. Och skulle du vara en av dem som Àlskar countrymusik, sÄ bör detta vara höstens filmupplevelse.   Red Road (Andrea Arnold, UK 2006)

onsdagen 28 november   Övervakningskameror har förmodligen kommit för att stanna, det Ă€r nog en samhĂ€llsrealitet som vi mĂ„ste acceptera, frĂ„gan Ă€r bara hur nĂ€rgĂ„ngna de fĂ„r tillĂ„tas vara. LĂ„ngfilmsdebuterande Andrea Arnold har inga svar pĂ„ just denna frĂ„ga, men hon har skapat en kuslig thriller dĂ€r huvudpersonen arbetar som övervakare av det offentliga rummet. Scenen Ă€r ett slitet Glasgow och filmen prisbelönades i Cannes och vann vid filmfestivalen i Göteborg Ingmar Bergmans debutantpris. Hennes film Ă€r första delen i ett danskt projekt, skapat av bland andra Lars von Trier, som gĂ„r ut pĂ„ att tre debutanter ska skriva var sin del i en trilogi, dĂ€r karaktĂ€rerna Ă€r delvis givna och Ă„terkommande. Dogmafilmens strĂ€nga regelverk utgör den tekniska stommen och förloppet Ă„terges med hjĂ€lp av den skakiga handkameran. Huvudpersonen Jackie kan osedd av dem hon bevakar nĂ€rgĂ„nget följa deras rörelser. Men kameran Ă€r inte den trygga vĂ€gg den tycks vara. Plötsligt en dag fĂ„r Jackie syn pĂ„ den man som gjort henne fruktansvĂ€rt illa och stĂ€lls inför valet att försöka glömma eller söka hĂ€mnd. Inte förrĂ€n i slutet av filmen fĂ„r vi veta hur allt hĂ€nger ihop, och det Ă€r ju ocksĂ„ precis som det ska vara i en stilsĂ€ker thriller. Text: Kjell MacDowall

Klinte filmstudio visar vÄren 2008

Ur led Àr vÀderleken tÀnker nog mÄnga nÀr jag skriver denna presentation den 2 februari 2008. Ute viner vinden över grÄgrönt naket grÀs och snödropparna stÄr redan pÄ parad mot grannens södervÀgg. Men det mÄ vara hur det vill med den saken, en ny filmvÄr stÄr för dörren och klimatet i Rondos salong Àr detsamma alla Ärstider och Är. Ska jag finna en röd trÄd genom vÄra filmer sÄ Àr den nog mÀnskliga relationer av alla de slag. Det handlar om udda karaktÀrer, vÄldsamma och kanske misslyckade ibland, men i alla filmerna ingÄr de naturligtvis, som vi alla, i det sociala sammanhang som konstitueras av relationer. SamhÀllet och naturen finns mer eller mindre framtrÀdande och i samspel med karaktÀrerna hela tiden, men det Àr de mÀnskliga existenserna som stÄr i förgrunden, tÀnker jag. DÀrför hoppas jag att denna filmvÄr ska innehÄlla berikande möten mellan er, kÀra publik, och de gestalter som vÄrt filmutbud erbjuder er. Ty att lÀsa god skönlitteratur och se goda filmer Àr ett sÀtt att ocksÄ vÀxa som mÀnniska. Tillsammans Àr man mindre ensam (Claude Berri, Frankrike 2007)

onsdag 5 mars En upplevelse som mÄnga har, Àr den, att livet i vÄrt samtida vÀsterlÀndska samhÀlle blir allt mer fragmentiserat. Det Àr för mÄnga inte sjÀlvklart att finna sin livsplan och sitt sammanhang. Samtidigt som storstÀderna rymmer allt större mÀngder mÀnniskor, hÀrbÀrgerar de allt fler udda existenser och vilsna sjÀlar. Pluralismen Àr pÄ gott och ont, mÀnniskan Àr i grund och botten en social varelse. Fransyskan Anna Gavalda har skrivit en succéroman, som heter Tillsammans Àr man mindre ensam och den har stöpts om till film av Claude Berri. Titeln lÄter som en truism, det mÄste vÀl vara sant att man Àr mindre ensam tillsammans, men filmen behöver sin speltid för att övertyga de inblandade karaktÀrerna. De mÀnskliga villkoren Àr nÀmligen sÄdana, Àven i de bÀsta av samhÀllen, som de vÀsterlÀndska demokratiska konsumtionssamhÀllena av mÄnga anses vara, att flersamheten utanför den traditionella tvÄsamheten - svÄr nog i sig - kan vara mycket komplicerad. VÀlkomna till en fransk relationsfilm med hjÀrta, som presenterar ett alternativ vid sidan av det mest vedertagna nÀr det gÀller samexistens utan att vara provocerande eller riktigt okonventionell; den vÀrmer mer Àn den förargar och ifrÄgasÀtter. Match Point (Woody Allen USA/UK 2005)

onsdag 12 mars ”För dig som inte tycker om Woody Allen”, skriver en filmrecensent, och framhĂ€ver dĂ€rmed det som övriga recensenter tycks vara överens om: detta Ă€r en helt annorlunda Allenfilm. För första gĂ„ngen har den berömde amerikanske regissören lĂ€mnat sitt hemland för snobbiga överklassmiljöer i London. Titeln pĂ„ filmen Ă€r en tennisterm och betyder ungefĂ€r matchboll, vilket betecknar det lĂ€ge i en tennismatch dĂ€r den ene Ă€r endast en boll frĂ„n seger. Huvudpersonen Ă€r ocksĂ„ tennisspelare, men inte en sĂ€rskilt framgĂ„ngsrik sĂ„dan. Men slumpen spelar honom i hĂ€nderna pĂ„ det sĂ€tt som ibland kallas tur och han fĂ„r, trots att han Ă€r socialt oseedad, tilltrĂ€de till överklassen via en nyfunnen vĂ€n och dennes syster. Det tycks bara vara för honom att serva hem matchen och lyssna till bröllopsklockornas trygga klang. Men dĂ„ vore det inte en Allenfilm, för trots att detta Ă€r en annorlunda sĂ„dan, finns dock likheter med tidigare skapelser av den nu nĂ€rmast legendariske regissören. En sĂ„dan Ă€r att vĂ€gen aldrig Ă€r rak för de inblandade karaktĂ€rerna och att köttets lusta Ă€r lika stark som vilseledande. SĂ„ visst blir Ă€ven detta ett triangeldrama nĂ€r den sexuellt tilldragande amerikanskan Nola dyker upp. Det som framför allt förfört mĂ„nga recensenter Ă€r den stilsĂ€kra dialogen och de rappa scenbytena. OcksĂ„ detta Ă€r en relationsfilm men ack sĂ„ annorlunda Ă€n Tillsammans Ă€r man aldrig ensam. Jag har förstĂ„tt det sĂ„ att flera recensenter har funnit denna film lika nagelbitande spĂ€nnande som jag sjĂ€lv upplevde flera tennisfinaler med Björn Borg pĂ„ den ena sidan av nĂ€tet. Herr Lazarescus död (Cristi puiu, RumĂ€nien 2005)

onsdag 19 mars Kan en film om bristerna i den rumĂ€nska sjukvĂ„rden angĂ„ oss pĂ„ Gotland i Sverige med vĂ€rldens bĂ€sta sjukvĂ„rd? Även om man inte vill vara ironisk, sĂ„ bör svaret bli ja. Dels Ă€r filmen naturligtvis det den utger sig för att vara, alltsĂ„ en kritik av den rumĂ€nska sjukvĂ„rden. Och i jĂ€mförelse med den framstĂ„r nog den svenska som förtrĂ€fflig. Men man kan ocksĂ„ se filmen som en skrattspegel, som förvrĂ€nger genom att förstora upp defekter och sĂ€rdrag och dĂ„ kommer den ocksĂ„ att visa oss nĂ„got om vĂ„rt eget sĂ€tt att förhĂ„lla oss till den frĂ„nstötande och oparfymerade medmĂ€nniskan. Kanske ocksĂ„ nĂ„got av den cyniska yrkesjargongen lĂ€karna emellan ocksĂ„ kĂ€nns igen. Vill man dessutom sĂ€tta pĂ„ sig litterĂ€ra glasögon behöver man bara lĂ€gga mĂ€rke till att den svĂ„rt sjuke och alkoholiserade ensamstĂ„ende huvudpersonen heter Dante. DĂ„ Ă€r steget till Den gudomliga komedin inte lĂ„ngt och ambulansens fĂ€rd mellan olika sjukhus i Bukarest för tanken till Dantes nedstigning genom Infernos nio kretsar. Ciceron i filmen Ă€r inte den romerske skalden och Aeneidens skapare Vergilius men vĂ€l ambulanssköterskan Mioara. Sedan kan man vĂ€l inte heller undgĂ„ att associera till Lukas och Johannes berĂ€ttelse om Lasaros, den man som varit död och som Jesus frĂ„n Nasaret uppvĂ€ckte. Att filmen inte Ă€r som alla andra har ni nog förstĂ„tt, men vem av oss mĂ€nniskor Ă€r egentligen noga betĂ€nkt det? Hata Göteborg (Robert Lillhonga, Sverige 2007)

onsdag 2 april FotbollsvÄldet har blivit ett allt obehagligare inslag Àven i Sverige. I Hata Göteborg försöker debuterande Robert Lillhongas bekanta oss med nÄgra av alla dessa anonyma fotbollshuliganer som gör sitt bÀsta för att förstöra fotbollens goda rykte. Spelplatsen Àr Helsingborg och huvudpersonen och tillika berÀttarrösten tillhör ett manligt tÀtt sammansvetsat gÀng med arbetarbakgrund, styrt av en vÄldsam och dominant ledare. TillstÄndet kring idrotten i ett land Àr pÄ nÄgot sÀtt ett symptom pÄ hela samhÀllets tillstÄnd. NÀr fotbollen kommer att betyda allt och det som frÄn början kanske var tÀnkt som en förbrödring blir till ett krig mellan fanatiska sÄ kallade supportrar eller fans, sÄ Àr sÀkert samhÀllet en lika svÄrt sjuk patient som herr Lazarescu. Ett första steg att ta Àr nog att försöka förstÄ förövarna och Lillhongas film Àr ett ambitiöst sÄdant försök. Kanske man kan sÀga att vi har den fotbollspublik vi förtjÀnar. DÀrmed inte sagt att den enskildes ansvar ytterst inte Àr viktigt. Filmen visar pÄ en utveckling hos berÀttarjaget som Àr hoppingivande. Jindabyne (Ray Lawrence, Australien 2007)

onsdag 16 april Den australiensiska vildmarken med sin storslagna natur Àr en vÀl vald spelplats för ett drama som handlar om skuld och försök till försoning. I den grekiska tragedin försöker protagonisten alltid förgÀves bekÀmpa ödet. I filmen Jindabyne blir landskapet mer Àn en vindunderlig kuliss, det blir ocksÄ en symbol för mÀnniskans villkor. Men Australien rymmer ocksÄ utmejslade etniska motsÀttningar, sÄdana finns lite överallt i vÀrlden men hÀr Àr de lika tydligt kontrasterade som Ayers Rock Àr mot den platta vidstrÀckta slÀtten som omger bergsmassivet. I relationen mellan ursprungsbefolkningen, aboriginerna, och de vita kolonisatörerna anar vi ocksÄ den klassiska mÀnskliga tragedins grundlÀggande villkor. HÀr finns förövaren och offret och den möjliga men inte sjÀlvklara försoningen. Men handlingen utspelar sig inte vid det för Australien sÄ karaktÀristiska Ayers Rock utan vid Snowy Mountain, i kontinentens östra del, nÀrmare bestÀmt med staden Jindabyne som nav. Denna plats har en mÀrklig historia, pÄ 60-talet drÀnktes den ursprungliga staden under vatten dÄ man skapade en konstgjord sjö vid vars strand den nuvarande staden anlades. Den Àr nu en semesterort vid en nÀrbelÀgen nationalpark. Huvudhandlingen har vi redan sett i Altmans stilbildande Short Cuts, men hÀr Àr den alltsÄ omplanterad i ett landskap som kanske bÀttre framhÀver det ödesmÀttade och tragiska. Psalmer frÄn köket (Bent Hamer, Norge 2002)

onsdag 23 april Psalmer frÄn köket Àr nÄgot sÄ intressant som en norsk film som delvis handlar om svenskheter. Handlingen utspelar sig pÄ 50-talet. Sverige har klarat sig undan krigets fasor och fÄtt ett försprÄng gentemot sina grannar. Det svenska folkhemmet höll pÄ att byggas och svenska byrÄkrater kartlade bland annat husmödrars rörelser i köket för att kunna skapa deras idealiska arbetsplats. Ett gÀng svenska forskare beger sig till en norsk by huvudsakligen bestÄende av ensamstÄende mÀn, för att ocksÄ försöka kartlÀgga mÀns vanor och rörelser i köket. Den positivistiska vetenskapsuppfattningen Àr att det gÄr att upprÀtthÄlla vattentÀta skott mellan observatör och material. Detta Àr lika möjligt som att det gÄr att genomföra en vanlig lektion en Ähörardag och detta visar filmen pÄ ett komiskt sÀtt. Det hÀr Àr nordisk komedi nÀr den Àr som bÀst, stad stÀlls mot landsbygd, snusförnuftig vetenskap mot sunt bondförstÄnd och byrÄkrati och likriktning mot det udda och mÄngfaldiga. Det Àr roligt att kunna erbjuda en kjempegod norsk film, sÄdana fÄr inte sÄ ofta tilltrÀde till svenska biografsalonger. Text: Kjell MacDowall

Program Hösten 2008

Klinte filmstudio visar hösten 2008 Höstens filmer handlar som vanligt om sÄ mycket, men jag finner Ätminstone ett tema, dÄ jag söker en ariadnetrÄd. MÄnga av dem gestaltar vad det innebÀr att vara mÀnniska som man. De tvÄ könen Àr tvÄ framtrÀdelseformer för den fysiska mÀnniskan och de har Ànnu i vÄrt sÄ kallade emanciperade samhÀlle fÄtt olika roller att spela, det Àr nog de flesta överens om. Det har slumpat sig sÄ att höstens utbud mer skildrar traditionella manliga dilemman Àn kvinnliga, med ett lysande undantag, 4 mÄnader, 3 veckor och 2 dagar. Exakt hur manusen ser ut för de bÄda könen beror pÄ sÄ mycket, men kulturella förvÀntningar Àr naturligtvis avgörande. En annan faktor Àr förstÄs Äldern: det Àr stor skillnad mellan den karaktÀr som Peter Stormare gestaltar i Varg och den som vi möter hos den unge huvudpersonen i Pingpongkingen. Och sÄ till sist, före varje filmvisning brukar vi servera en presentation, det hör till vÄrt uppdrag. I höst önskar vi komplettera den med ett samtal efterÄt, först genom ett sÄdant uppstÄr den dialog som kan öppna till en större förstÄelse för den film vi sett tillsammans.

Varg (Daniel Alfredson, Sverige, Norge, Fnland 2008) onsdagen 24 september

 En recensent pÄpekar trÀffande att vi i Sverige i allmÀnhet vet mer om indianer Àn om samer. Daniel Alfredsons film Varg hjÀlper till att vikta denna kunskapsobalans nÄgot i inhemsk favör. Kerstin Ekman har skrivit manus, som bygger pÄ en biberÀttelse pÄ nÄgra sidor i hennes roman Skraplotter. Peter Stormare spelar med tyngd och trovÀrdighet den sydsamiske renskötaren Klemens, som försöker hÄlla sig kvar i en urÄldrig nÀring, renskötsel, bekÀmpad av i första hand myndigheterna och den moderna livsföringen och först i andra hand av vargen. Den senare har alltid setts som en naturlig fiende av samerna, som man kan förhÄlla sig till utan överdrifter, den svenska staten har dÀremot blivit en allt mer övermÀktig motstÄndare, den fÀller man inte ens med silverkula. Det som gör filmen sÄ intressant Àr att den inte ensidigt tar sig an rovdjursdebatten utan att den framför allt diskuterar frÄgor som livsstilar, manlighet och solidaritet. BerÀttelsens nav utgörs av samspelet mellan den internationellt kÀnde Peter Stormare och den unge debutanten Robin Lundberg, som upptÀcktes pÄ en audition. Att filmen sedan till en viss del anvÀnder sig av en thrillerdramaturgi gör den inte sÀmre eftersom den aldrig tappar fokus vad gÀller de grundlÀggande moraliska frÄgorna om ansvar, skuld och solidaritet.

Flyga drake (Marc Forster, USA 2007) onsdagen 1 oktober

OcksÄ denna film bygger pÄ en bok, nÀmligen Khaled Hosseinis bÀstsÀljare Flyga drake frÄn 2003. Filmens huvudperson Àr, liksom romanens författare, vid filmens början sedan lÀnge bosatt i USA, men ett uppdrag, som ger honom möjlighet att försona en skuld frÄn barndomen, fÄr honom att ÄtervÀnda till det talibanstyrda Afghanistan, sargat av kriget och rÀmnat av klasskillnader grundade i den urÄldriga motsÀttningen mellan sunnimuslimer, nu i styrande position, och shiiter, hÀr liksom tidigare i Irak, förtryckta. Filmens titel syftar till de Ärligen Äterkommande tÀvlingarna i att flyga drake, som Àr det bÀrande och lyftande inslaget i klassöverbryggande folkfester i krigets skugga. Liksom i Varg förlitar sig berÀttandet bitvis till en beprövad hollywoodtradition, men det dominerande intrycket Àr att nÀr vi vÀl hamnar i Afghanistan, blir filmen Àkta och angelÀgen, inte minst eftersom den visar andra bilder av muslimer Àn de som skapas av islamofober och som Àr grova och krÀnkande Muhammedkarikatyrer försedda med tjocka bombbÀlten. Liksom vi behöver förstÄ det annorlunda i vÄrt eget land för att förstÄ oss sjÀlva, behöver vi förstÄ den muslimska kulturen för att fullt ut förstÄ vÄr egen. Varje film som hjÀlper oss en liten bit pÄ vÀgen Àr vÀrd att se, Àr den sedan spÀnnande gjord, sÄ kanske medicinen gÄr lÀttare ner.

There will be blood (Paul Thomas Anderson, USA 2007)
onsdagen 29 oktober

En del filmer har försökt att gestalta vad som ibland kallas för “den amerikanska drömmen”. There will be blood kan ses som en sĂ„dan film. Den har allegorins form, vilket bland annat framgĂ„r av karaktĂ€rernas symboliska namn, och allegorin handlar mer om det allmĂ€nna Ă€n om det enskilda. Daniel Plainview finner av en slump olja, men sedan slĂ€pper han aldrig taget om sin dröm om det svarta guldet, hĂ€r finns inte utrymme för kompromisser eller ett alternativt förhĂ„llningssĂ€tt. Om hans liv kan sĂ€gas gĂ„ i materialismens och den krassa verklighetens tecken representerar hans motkaraktĂ€r och sĂ„ smĂ„ningom antagonist Paul Sunday andligheten fast i en allt mer fanatisk tappning, inkarnerad i en sektledare. Filmen gestaltar konflikten i ett kargt och utlĂ€mnande landskap dĂ€r kampen för existensen Ă€r naket skildrad. Vi befinner oss tidsmĂ€ssigt i den era dĂ„ den amerikanska oljeindustrin skapades men trots att de stora bolagen vĂ€xte fram fanns det utrymme för den enskilde strĂ€vsamme lycksökaren. Skildringen fĂ„r mig att tĂ€nka pĂ„ sĂ„vĂ€l den grekiska tragedin som gammaltestamentliga berĂ€ttelser. HĂ€r finns ocksĂ„ relationen fader son, sĂ„ central för sĂ„vĂ€l tragedin som de bibliska myterna. Abrahams offer av Isak pĂ„ Moria berg Ă€r en möjlig resonansbotten, men ocksĂ„ Jobs envisa kamp. Den rena materialismen tĂ€nker sig ingen annan postexistens Ă€n den genom avkomman. NĂ„gon mĂ„ste ta över vad som skrapats ihop om mödan ska vara meningsfull. Men hĂ€r finns ocksĂ„ ett pris, offer mĂ„ste förrĂ€ttas, vilket filmen visar. Manuskriptet Ă€r inspirerat av Upton Sinclairs Oil, som kom ut 1927, det Ă„r som filmens handling leder fram till. Till sist kan jag inte lĂ„ta bli att erkĂ€nna hur jag imponeras av Daniel Day Lewis gestaltning av den kompromisslöse oljeletaren, hĂ€r möter jag en skĂ„despelare som förlitar sig pĂ„ filmens sĂ€tt att berĂ€tta och som höjer huvudpersonen likt ett oljetorn över alla schabloner.

FjÀrilen i glaskupan (Julian Schnabel, Fra/USA)
onsdagen 12 november

Åtminstone sedan RenĂ© Descartes dagar pĂ„ 1600-talet har vi i VĂ€sterlandet funderat över fenomenen kropp och sjĂ€l och gĂ€rna sett dem som tvĂ„ av varandra skilda storheter. Hur hĂ€nger dessa tvĂ„ fenomen samman och var finns vĂ„rt jag? Kan sjĂ€len existera utan kroppen? Filosofen Gabriel Marcel (1889 – 1973) talar om kroppen som den inkarnerade sjĂ€len och vill med denna bild upphĂ€va dualismen/dikotomin kropp och sjĂ€l. Vi Ă€r bĂ„de kropp och sjĂ€l inte bara det ena. Filmen FjĂ€rilen i glaskupan gestaltar denna problematik synnerligen vĂ€l. Den bygger pĂ„ den bok, som den tidigare Elle-redaktören Jean-Dominique Bauby blinkade fram med hjĂ€lp av vĂ€nstra ögonlocket, den enda del av sin kropp han kunde röra efter att i fyrtioĂ„rsĂ„ldern ha drabbats av en hjĂ€rnblödning, som stĂ€ngde in hans sjĂ€ls fjĂ€ril i kroppens glaskupa. Det sĂ€ger sig sjĂ€lv att detta Ă€r en mycket berörande film, den iscensĂ€tter den skrĂ€ck vi alla sĂ€kert nĂ„gon gĂ„ng isats av, nĂ€mligen den att bli levande begravda i kroppens kadaver. Eutanasidebattens vĂ„gor rullar ocksĂ„ i Sverige om Ă€n konstigt nog med ganska diskret höjd. Regissören Julian Schnabel har förstĂ„tt att utnyttja filmens möjligheter för att översĂ€tta text till bild. Förloppet ses genom Baubys ögon och i början irrar kameran innan fokus nĂ„s. Vi Ă€r som Ă„skĂ„dare klaustrofobiskt instĂ€ngda i patientens medvetande och nĂ„r inte lĂ€ngre Ă€n hans blick under första delen av filmen. Det Ă€r en mycket egensinnig mĂ€nniska vi möter och vi fĂ„r följa hans kamp, som mĂ„nga gĂ„nger mer Ă€r hans omgivnings, för att orka ta tag i situationen och förhĂ„lla sig till den pĂ„ ett annat Ă€n uppgivet sĂ€tt. Jag pĂ„verkades starkt av filmen, som fick mig att Ă„tminstone för en stund ifrĂ„gasĂ€tta mycket av det jag annars tar för givet, att jag har tillgĂ„ng till min kropp, som just sjĂ€lens inkarnation.

Pingpongkingen (Jens Jonsson, Sverige 2007)
onsdagen 26 november

MÄnga har vÀntat pÄ Jens Jonssons första lÄngfilm, hans kortfilmer har prisbelönats bÄde i nÀr och fjÀrran och tv-serien God morgon alla barn har rönt stor uppskattning. Med Pingpongkingen Àr den hÀr. HjÀlp med manus har Jonsson fÄtt av den rutinerade Hans Gunnarsson, som skrivit manus till Leva livet, Ondskan och Arn. Vi befinner oss i det lilla svenska samhÀllet, en del filmer har fört oss dit under de senare Ären, och dÀr fÄr vi ta del av en brödrarelation, som pÄverkas starkt av den frÄnvarande fadern. Rickard, sexton Är, har det mesta emot sig: kroppshyddan och en viss nördighet, som gör att han Àr Ätminstone milt mobbad. Hans fyra Är yngre bror Àr hans kontrast, men stÀller ÀndÄ upp nÀr det behövs som mest. Men Rickard har en förmÄga, han behÀrskar bordtennis bÀttre Àn alla andra. SÄ kommer den frÄnvarande pappan hem vilket blir dramats peripeti eller omkastning, allt drivs till sin spets och det ovÀntade hÀnder. Vi har alla ett behov av att dröja i vardagen, att förstÄ de stora existentiella frÄgorna med hjÀlp av det lilla perspektivet. Pingpongkingen hÄller bollen pÄ bordet och för den över nÀtet, det behövs inte fotbollens tjugotvÄ internationellt erkÀnda aktörer, dem vi möter vid varje match i de stora mÀsterskapen, för att vi ska uppleva spÀnning och fascination över ett spel som Àr en gestaltning av den kamp som stavas livet. Kjell MacDowall

4 mÄnader, 3 veckor & 2 dagar (Cristian Mungiu, RumÀnien 2007) onsdagen 15 oktober Det vore ett misstag att bortförklara konflikten i denna film med att den utspelar sig i RumÀnien under kommunistdiktaturen. Visserligen handlar den pÄ ytan om de missförhÄllanden som rÄdde dÀr: byrÄkrati, skillnader mellan den intellektuella överklassen och den arbetande underklassen och maktsamhÀllets utstuderade kontrollbehov. Den nittonÄriga Otilia försöker hjÀlpa sin rumskamrat att genomföra en illegal abort och detta medför prövningar inte bara för rumskamraten - prövningar som sÀtter de tvÄ unga kvinnornas sköra vÀninneskap pÄ hÄrda prov - utan ocksÄ för Otilia sjÀlv; hon befinner sig i den spröda inledningen till en kÀrleksrelation med en ung man frÄn den andra sidan av samhÀllet, den privilegierade. Men filmen gestaltar ytterst, anser jag, sexualitetens ojÀmlikhet för de bÄda könen, sÄdan den sett ut genom större delen av mÀnsklighetens historia. Den sÄ kallade kÀrleksaktens möjliga konsekvenser har drabbat olika för mannen och kvinnan genom tiderna, detta framstÄr med smÀrtsam tydlighet i denna film. Man skulle kanske kunna sÀga att det rumÀnska samhÀllet under diktaturen blir den förstoringslins som kan fÄ oss att antingen inte se det allmÀngiltiga, eftersom vi inte ser bortom den enskilda situationen, eller tvÀrtom lyfter fram och förstorar det allmÀnmÀnskliga i denna smutsiga berÀttelse. Trots att filmen undviker alla hollywoodeffekter blir den ocksÄ nÄgot av en nagelbitare för tittaren. Om skÄdespeleriet skulle jag vilja sÀga att det inte handlar om en rolltolkning utan om en identifikation, sÄ ohöljt berörande och trovÀrdigt framstÄr det för mig

Program VĂ„ren 2009

MÄnga medlemmar efterlyser ljus i vintermörkret i form av glada filmer. NÀr solen stÄr som lÀgst vill vi hÄlla mungiporna som högst, för det kan sÀkert visa sig vara en hÀlsokur. Men det Àr inte alltid lÀtt att förena kvalitet med skratt. MÄnga av de filmer som roar för stunden Àr förgÀngliga som glass i solsken, blir vÄrt försvar, om ni tycker att vi ibland varit lomhörda. VÄrt uppdrag Àr att visa sÄdant som pÄ nÄgot sÀtt ocksÄ fÄr oss alla att begrunda vad det innebÀr att vara mÀnniska och leva tillsammans i en utsatt vÀrld. Temat denna gÄng kan sÀgas ha blivit utsatthet och marginalisering, sÄvÀl av individer som av grupper. Men vi börjar under skrattets och erotikens heta sol och lÄter det blodfyllda Äterkomma och avslutar med en film, som kan ses som en iscensÀttning av filmens vÀsen förstÄtt som hÄgkomst och insikt. VÄra val kan synas profetiska med det senaste Ärets guldbaggefacit i hand.

 

 
Vicky Cristina Barcelona (Woody Allen, 2008)
onsdagen 4 mars

Med filmen Matchpoint, som vi visade i mars 2008, tog oss Woody Allen för första gÄngen frÄn USA; det mondÀna London blev den nya hektiska spelplatsen. Ett Ànnu lÀngre steg frÄn det puritanska USA tar han med filmen Vicky Cristina, som utspelar sig i ett sensuellt och hett pulserande Barcelona. Som vanligt lÄter Allen den erotiska passionen fÄ alla förnuftiga plagg att falla till fotsteg mot den vÀntande paulunen. Vad Àr bÀttre att inleda en kulen vÄrsÀsong med Àn en het sÀngkammarfars, och vad Àr bÀttre att drunkna i, tycker nog vissa av oss, Àn Penelope Cruz ögonbrunnar? Och AllenkÀnnaren fÄr sitt cineastiska lystmÀte i jakten pÄ associationer till mÀstarens tidigare filmer, Allen möter alltid sig sjÀlv sÄ dÀr mellan skÄl och vÀgg, eller kanske bör jag skriva, mellan lins och duk.

 
Lady Chatterley (Pascale Ferran, 2006)
onsdagen 11 mars

David Herbert Lawrence (1885 – 1930) Ă€r en av 1900-talets mest omdiskuterade författare alla kategorier. Först 1960, och efter vad som har beskrivits som en parodisk rĂ€ttegĂ„ng, hĂ€vdes censuren i England som drabbade hans roman Lady Chatterleys Ă€lskare. Den kom ut redan1928 och blev Ă„talad för osedlighet pĂ„ grund av sina öppna skildringar av sexualiteten. Hela den generation av författare som i Sverige har kallats proletĂ€rförfattarna, med namn som Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson och Harry Martinsson har pĂ„verkats av Lawrence frisprĂ„kiga bok. Inte minst för en hel generation av kvinnor blev Lawrence roman en upplĂ„st dörr till kroppens fĂ€ngelse. Unga kvinnor idag i vĂ€stvĂ€rlden upplever naturligtvis inte boken lika omvĂ€lvande som deras mor- och farmödrar gjorde, de av dem som trots allt hade möjlighet att lĂ€sa den, men Doris Lessing har i sitt förord till den engelska PenguinutgĂ„van pĂ„talat vilken emanciperande kraft den fortfarande kan ha för kvinnor i den del av vĂ€rlden dĂ€r stening Ă€nnu förekommer som straff för Ă€ktenskapsbrott. Det som gör just den hĂ€r filmatiseringen sĂ„ intressant Ă€r att den Ă€r gjord av en kvinna. Hur blir mannen Lawrence skildring av kvinnans sexualitet filmiskt tolkad av just en kvinna, fransyskan Pascale Ferran? Redan filmens titel visar pĂ„ en förskjutning, Ă€lskaren har försvunnit frĂ„n fokus och kvar stĂ„r kvinnan Lady Chatterley.

 
Kautokeino upproret (Nils Gaup, 2007)
onsdagen 18 mars

I höstas visade vi filmen Varg, som kan sÀgas delvis handla om Sveriges indianer, nÀmligen samerna. Den norske regissören Nils Gaup debuterade 1988 med filmen VÀgvisaren och Äterkommer nu med samefilmen Kautokeino - upproret. En av Gunnar Ekelöfs mest Àlskade dikter heter Non Serviam, jag kommer inte att tjÀna, och Àr en protest mot anpassningen i det moderna Sverige. Kautokeinoupproret för drygt 150 Är sedan var ocksÄ en sÄdan protest, gestaltad i vÄld och naturligtvis fysiskt nederlag. Vi har i början av 2000-talet kommit sÄ lÄngt i vÄr demokrati i Sverige att vi i film efter film fÄr möta dem som marginaliserats i Sveriges land och historia. Jag tÀnker att just dÀrför Àr Kautokeino-upproret en viktig film för alla nordbor, som har glömt bort sitt historiska arv. Det multietniska finns ocksÄ i backspegeln och inom landets grÀnser i förfluten tid. Vi har vÄrt vidunderliga landskap, som vi Àr stolta över och som vi vill vÀrna om. Men hur lÄngt kan vi strÀcka i oss i vÄr omsorg? FÄr vargarna, Àlvarna och samerna finnas pÄ sina egna villkor, eller mÄste ocksÄ de anpassas till den vÀsterlÀndska konformismen och konsumismen? Och om detta inte rÀcker för att locka, sÄ kan vi erbjuda Ànnu en figur kreerad av den vidunderlige Michael Persbrandt

 
LÄt den rÀtte komma in (Tomas Alfredson, 2008)
onsdagen 1 april

Vi mÀnniskor Àr duktiga pÄ att skapa vÄrt eget elÀnde. Ja visst har vi pÄ mÄnga sÀtt lyft oss ur materiens bojor och befriat oss frÄn nöd och elÀnde. Detta gÀller Ätminstone en del av mÀnskligheten. Men ocksÄ i vÀlfÀrden finns skrÀcken och utsattheten, mobbningen Àr som ett socialt gift och den har ocksÄ fÄtt mÄnga ansikten i den gestaltande konsten. Extra smÀrtsamt blir det nÀr barn drabbas, extra smÀrtsamt och svÄrt att komma Ät, ja att ens upptÀcka för de vuxna. John Ajvide Lindqvists debutroman LÄt den rÀtte komma in behandlar ett slitet tema pÄ ett ovÀntat och, skulle jag vilja skriva, blodfullt sÀtt. Den magiska realismen Àr ett berÀttargrepp med rötter i Latinamerika, som anvÀnds av mÄnga berÀttare vÀrlden över för att skildra det outhÀrdliga pÄ ett uthÀrdligt sÀtt. Jag tÀnker att Lindqvists variant av magisk realism Àr att mixa vampyrgenren med socialrealismen för att fÄ en Bloody Mary att smaka pÄ ett alldeles nytt och spÀnnande sÀtt. Det blir inte bara det ena eller det andra utan i stÀllet nÄgot tredje, som Àr sig sjÀlv nog. Guldbaggegalans jury föll ocksÄ för denna filmiska skapelse av Tomas Alfredson, som utgÄr frÄn Ajvide Lindqvists manus, och belönade filmen rikligt och vÀlförtjÀnt.

 
ItÂŽs a free world (Ken Loach, 2007)
onsdagen 15 april

Den moderna kapitalismen har lagt vÀrlden för vÄra, eller kanske sina, fötter. Du kan fÄ det du kan betala för. Men naturligtvis finns det vinnare och förlorare, det vet ju alla som nÄgon gÄng i hjÀrtat har snubblat över de uteliggare som ocksÄ finns i Stockholm, det gamla folkhemmets huvudstad. Ken Loach hjÀrta hoppar inte över de utslagna, det slÄr i stÀllet desto starkare slag, och vi förvÀntar oss en hög hjÀrtverksamhet i det Storbritannien som aldrig helt ÄterhÀmtat sig efter den kur som thatcherismen innebar, den som sÄ ofta varit fokus för Loach skarpa lins. Vad Àr mer passande att ha som brÀnnpunkter i denna samtidsskildring Àn en ensamstÄende ung mor och ett bemanningsföretag, den fria företagsamhetens Grottekvarn? För visst kan vi förstÄ vÄra liv som ellipser kring marknadsekonomins stjÀrna som lockar oss med sin ultravioletta konsumism, och i sÄ fall Àr det privata och det offentliga denna ellips brÀnnpunkter. VÀrlden Àr kanske inte friare Àn att vi alla Àr underkastade de ekonomiska gravitationskrafter, som vi tillÄter rÄda.

 
Maria Larssons eviga ögonblick (Jan Troell, 2008)   
onsdagen 29 april

Vi vet alla att de rörliga bilder vi ser pÄ filmduken Àr uppbyggda av separata stillbilder. Om varje bild Àr ett ögonblick, sÄ blir filmen en sammanhÀngande ström av ögonblick. SÄ kan vi förstÄ tiden och sÄ kan vi förstÄ vÄra liv. DÀrför Àr Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick bÄde en film om ett liv och en film om vad som Àr film. Den Àr samtidigt tecknet och det betecknade, skulle man kunna sÀga, om man vill prata postmodernistiska. Filmen Àr byggd pÄ de intervjuer Troells hustru, Agneta UlfsÀter-Troell, gjort med en Àldre slÀkting. SÄ möter vi igen det Sverige, som Troell skildrade i sin filmatisering av Eyvind Johnsons trilogi HÀr har du ditt liv. Cirkeln Àr tidsmÀssigt sluten och filmaren övertygar Äter om sin förmÄga att översÀtta ord till bild. DÀrför blev denna film ocksÄ rikligt belönad med ett vÀlsignat regn av guldbaggar. Den blev Àven nominerad som Sveriges bidrag till Oscarsgalan. NÀr ni ska se filmen vet ni hur lÄngt denna nominering rÀckte, men oavsett hur det gick vill jag förutspÄ en god filmafton tillsammans med Maria Larsson.

Kjell MacDowall

Filmer hösten 2009

I Är framstÄr temat för Ärets filmhöst pÄ Rondo extra tydligt, Ätminstone för mig som skriver presentationerna och sufflerad av olika recensenter ska försöka förestÀlla mig vad de förestÀllningar vi bjuder pÄ egentligen förestÀller. För det Àr som vanligt andras förestÀllningar som Àr utgÄngspunkterna för mina skildringar, jag har sjÀlv sett fÄ av filmerna. Den röda trÄd jag finner löpa genom filmerna ser jag som en grÀns mellan vad vi förvÀntar oss och vad vi egentligen förmÄr. Ofta handlar det om rena fördomar, alltsÄ invanda och övertagn tankemönster. TvÄ av filmerna behandlar möjligheten av en andra chans i livet: TillÄter vi den som kört i diket pÄ livets vÀg att komma upp igen och fortsÀtta? TvÄ handlar ytterst om trosförestÀllningar som grund för hur vi ser pÄ oss sjÀlva och andra, och tvÄ handlar om mentala barriÀrer dÄ det gÀller kÀrleken och passionen. LÄt oss hoppas att dessa filmer inte bara kommer att förströ oss nÄgra timmar en kulen höst utan ocksÄ förmÄr rubba de inre grÀnser som rutar in vÄra liv och tankar, om Àn bara en aning.

Boy A
16 september
regi: John Crowle UK 2007 distr: Noble Entertainment  
100 min    drama

Vem ansvarar för vĂ„ra liv? Är det vi sjĂ€lva eller Ă€r det ocksĂ„ alla dem som vi kommer i kontakt med, pĂ„ gott och ont, i kĂ€rlek och i hat? Och vilket ansvar har ytterst det vi kallar samhĂ€llet? Kopplad till denna frĂ„ga Ă€r förstĂ„s: Finnsdet en andra chans att erbjuda, Ă€r en omstart möjlig om livet har kraschlandat med oss sjĂ€lva vid spakarna? SĂ€rskilt svĂ„rt blir det nĂ€r det handlar om unga mĂ€nniskor och svĂ„rbegripliga brott. John Crowleys film Boy A gestaltar en total rehabilitering pĂ„ ett gripande sĂ€tt. Bara den som anser att var och en har helt och hĂ„llet sig sjĂ€lv att skylla - ocksĂ„ smĂ„ barn - kan sitta oberörd. Det hindrar inte att berĂ€ttelsen rymmer en gĂ„ta, som vi vill finna ett svar pĂ„. Vad har den unge mannen gjort nĂ€r han bara var tio Ă„r? Vad har han varit med om som gör det nödvĂ€ndigt att han anonymiseras till Boy A och sedan efter fjorton Ă„r fĂ„r ett nytt namn i gĂ„va tillsammans med ett par Nike Escape? Detta svar förstĂ„r regissören att hĂ„lla inne med i det lĂ€ngsta för att försĂ€kra sig om att hĂ„lla vĂ„rt intresse uppe genom filmen. Och för sĂ€kerhets skull kreeras huvudrollen av en aktör, Andrew Garfield, som DN:s recensent Jane Magnusson beskriver som ”söt som en cockerspannielvalp”. Riktigt var grĂ€nsen gĂ„r för vĂ„r förmĂ„ga att förstĂ„ och förlĂ„ta kan vara svĂ„rt att veta. Men ett intagande yttre underlĂ€ttar förvisso. Om ocksĂ„ förpackningen Ă€r frĂ„nstötande stĂ€lls vĂ„r empati sĂ€kert pĂ„ svĂ„rare prov. Vad tror Du?

Lars and the real girl
30 september  
regi: Craig Gillespie    USA 2007    distr:
Nonstop Entertainment 107 min komedi  

Hur udda fÄr man vara för att bli accepterad? Hur tvingande Àr normen? Visst hör det till god konst att ifrÄgasÀtta god ton och undersöka grÀnserna för förstÄelse och acceptans och att ibland förlÀgga gestaltningen pÄ den andra sidan grÀnsen av det förvÀntade. Det kan man göra utan att alltid skildra det fasansfulla. Nancy Oliver Àr en av författarna till succéserien Six feet under, som just undersöker terrÀngen bortom villaförortens staket och konventioner, och hon har skrivit manuset till Craig Gillespies Lars and the real girl. DÀrför möter vi i filmen ett litet samhÀlle som Àr mer tolerant Àn vad som kanske Àr helt realistiskt men, tÀnker jag, desto mera önskvÀrt. För skildras vi bara som vi Àr erbjuds vi ju inga alternativ i toleransens sydliga riktning, och dÄ förfryser vi nog alla till sist, Àven vi som tror oss veta hur allt ska vara och vad som Àr normalt. För vad sÀgs om en ung man, som skaffar sig en flickvÀn, som Àr en docka i naturlig storlek. Kan sÄdant verkligen accepteras? Det undrar ocksÄ invÄnarna i det lilla samhÀllet som filmen skildrar. Men de prövar kanske andra svar Àn de flesta skulle komma fram till. Jag tror att denna film kan leda till intressanta samtal om vad man ska acceptera och vad man ska fördöma. Och ett sÄdant samtal mÄste alltid, om det ska vara seriöst, fastslÄ skÀlen till slutsatsen, alltsÄ ytterst:
Varför Àr detta rÀtt eller fel.

Citronlunden  
14 oktober regi: Eran Riklis  
Isr/Tys/Fra 2008 distr: Folkets Bio 106 min  politiskt drama

De tvÄ föregÄende filmerna handlar bÄda om grÀnser, förlÄtelsens och förstÄelsens. Eran Riklis tillhör de frÀmsta i en stark israelisk filmtradition, som vi inte sÄ ofta fÄr bli bekanta med i Sverige. Hans film Citronlunden handlar om en fysisk grÀns, som ocksÄ och kanske i högre grad Àr mental, sÀkerhetslinjen mellan judar och araber, som kan vara grön och utgöras av citrontrÀd, vars skördar Àr levebrödet för mÄnga araber. Krig har ibland beskrivits som mÀnnens kamp, men det Àr förstÄs en förenklad syn, för kvinnor och barn drabbas minst lika hÄrt. I Citronlunden gestaltas konflikten mellan araber och judar av tvÄ kvinnor, arabiskan Salma, som Àger en citronlund, och judinnan Mira, hustru till försvarsministern, och som lever sitt liv i ett förskansat hus, sÀllan besökt ens av maken. Citronlunden Àr ett
potentiellt hot, den kan dölja terrorister, och behöver dÀrför huggas ned. Men den Àr ju Salmas levebröd. Mycket tydligare kan inte konflikten gestaltas, eller hur? Det blir extra provokativt eftersom Eran Riklis i sina filmer ofta anvÀnder sig av arabiska skÄdespelare. Konflikten mellan Israel och Palestina, och ytterst mellan araber och judar, Àr segsliten och kan framstÄ som olöslig. Det Àr dÄ viktigt att inte distansera sig för mycket frÄn den, sÄ att den inte skenbart förlorar aktualitet eller framstÄr som en ondnödvÀndighet. Bara om mÄnga mÀnniskor engagerar sig kan politiker tvingas kliva över inbillade grÀnser för att gÄ de nödvÀndiga stegen mot fred och försoning.

Jag har Àlskat dig sÄ lÀnge.  
28 oktober  
regi: Phillip Claudel    Fra 2008  
distr: Atlantic Film 115 min drama

Med Jag har Àlskat dig sÄ lÀnge debuterar Phillip Claudel pÄ ett imponerande sÀtt som lÄngfilmsregissör. Han har en bakgrund som
fÀngelselÀrare och filmen har mÄnga beröringspunkter med Boy A. TvÄ systrar har skilts Ät av ett fruktansvÀrt brott, nu ska de försöka finna varandra igen dÄ den Àldre av dem har suttit av sitt femton Är lÄnga straff. Det Àr den yngre systern som tar initiativet och som agerar motor i denna försoningskamp. Den Àldre framstÄr frÄn början som svÄrtillgÀnglig, avstÄndstagande och uppgiven. Trots detta och en skeptisk make öppnar den yngre systern sitt hem, det Àr en kÀrleksgÀrning som imponerar och som vÀcker hopp för oss alla. Men filmen tar inga lÀtta och sentimentala genvÀgar och det ska man nog vara tacksam över, det vinner den trovÀrdighet pÄ. Liksom i Boy A finns ocksÄ den bakomliggande gÄta som varje brott mer eller mindre Àr. Vi vill alla förstÄ för att kunna förlÄta. Det Àr nÀr vi bara fÄr brotten beskrivna för oss utan att kÀnna till deras jordmÄn och rotsystem, som vi blir okÀnsliga för den mÀnskliga sidan och endast ser den demoniska. HÀr har den gestaltande konsten en uppgift och Jag har Àlskat dig sÄ lÀnge Àr en engagerande lösning av en sÄdan uppgift.


Tvivel  
11 november  
regi: John Patrick Shanley USA 2009
distr: Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden  
103 min drama

UngefÀr en miljard mÀnniskor Àr katoliker i dag och Vatikanen har betydande ekonomisk och andlig makt. Kyrkans grepp över sjÀlarna Àr
naturligtvis olika starkt frĂ„n individ till individ och frĂ„n land till land, men det Ă€r ofrĂ„nkomligt att den har ett stort inflytande pĂ„ och över gott och ont. I skuggan av prĂ€stcelibatet har skrĂ€mmande pedofilskandaler framtrĂ€tt, ja i den omfattningen att de kanske skymmer annat vĂ€rt att se av den katolska kyrkan. I populĂ€rkulturen ifrĂ„gasĂ€tts ocksĂ„ Vatikanen, mest kĂ€nd Ă€r vĂ€l just nu Änglar och Demoner baserad pĂ„ Dan Browns thriller med samma namn, men den berör endast motsĂ€ttningen tro och vetande och det sĂ„ dĂ€r i förbigĂ„ende. John Patrick Shanleys pjĂ€s Tvivel: En parabel behandlar pedofilaspekten och nu har den blivit film med Philip Seymor Hoffman och Meryl Streep i de tvĂ„ ledande rollerna. Har den liberale prĂ€sten fader Flynn (Hoffman) annat Ă€n rent mjöl och omtanke i pĂ„sarna i sina bestyr med den första svarta eleven i den katolska skolan och Ă€r den strĂ€nga nunnan syster Aloysius (Streep) ute i ogjort vĂ€der och illasinnat Ă€rende? OcksĂ„ denna film rymmer alltsĂ„ en gĂ„ta men framför allt en angelĂ€gen frĂ„gestĂ€llning.

Sjunde himlen  
25 november regi: Andreas Dresden  
Ty 2008 distr: Folkets Bio 98 min KĂ€rlek

Det Àr inte ovanligt i dag och sedan ganska lÀnge att passionens köttsliga sidor fÄr stort utrymme pÄ film. Men mest handlar det om yngre kroppar, sÀrskilt nÀr det gÀller kvinnorna, och de guppande kroppsdelarna Àr ofta vÀlpumpade i alla bemÀrkelser. Men passionen pensionerar sig inte nödvÀndigtvis och mÄste inte ha ett bÀst före datum. Det framgÄr med obeslöjad tydlighet Ätminstone i Andreas Dresdens film Sjunde himlen. HÀr handlar det om sex, passion och otrohet, de vaniga ingredienserna alltsÄ, men i mogna förpackningar, hon Àr i 60-ÄrsÄldern och hennes Àlskare 76. Det enda som hindrar ÄskÄdaren frÄn att engagera sig Àr förmodligen bara förmÄgan att överskrida en mental grÀns, den som sÀger att sex och starka kÀnslor inte lÀngre finns eller bör finnas pÄ livets kvÀllskvist. För det Àr nog
sant att det mesta sitter i huvudet, inte minst kroppens förestÀllningar.

 Kjell

 Filmprogram vÄrterminen 2010

VĂ€lkommen till ett nytt decennium kĂ€ra publik, ni som Ă€r trogna besökare och ni som kommer för första gĂ„ngen och ni som Ă€r tillfĂ€lliga gĂ€ster. Som vanligt serverar vi sex rĂ€tter av skiftande krydda och smak. Det blir sĂ„ nĂ€r flera kockar samverkar. Men nĂ€r jag skriver menyn roar det mig alltid att se om jag finner ett tema. Kanske ligger det just i betraktarens öga, eller pĂ„ hans eller hennes gom, men denna gĂ„ng slĂ„s jag av att sĂ„ mĂ„nga filmer pĂ„ nĂ„got sĂ€tt förhĂ„ller sig till konformism och den offentliga sanningen. Är detta ett tidens tecken eller bara en slump eller nĂ„got som just mina smaklökar uppfattar? Kanske fĂ„r jag veta mer av dem som stannar kvar vid vĂ„ra eftersamtal runt fikabordet? Det Ă€r serverat!

24 februari    Revolutionary road
Regi: Mendes, USA 2008
Distr: United national pictures, 119 min. drama

”April Ă€r grymmast av mĂ„naderna”, sĂ„ börjar T S Eliots epokgörande orkestrala och civilisationskritiska dikt Det öde landet frĂ„n 1922. Varför grymmast? Den Ă€r ju en vĂ„rmĂ„nad och borde som sĂ„dan betraktas som mild och kanske till och med barmhĂ€rtig. Men den rymmer i sig alla möjligheter om hur det kommande livet ska kunna förverkligas. Allt finns dĂ€r som just potentialitet men inget som verklighet. Sommaren Ă€r ju Ă€nnu bara en dröm som inte fĂ„r bli en mardröm. TonĂ„rstiden Ă€r mĂ€nniskans vĂ„rmĂ„nad, hennes april. Det Ă€r dĂ„ hennes knoppar svĂ€ller av livsmöjligheter och det Ă€r under den hon bryter sig loss ur förĂ€ldrarnas kokonger. Hon har i alla tider dĂ„ protesterat mot vuxenlivets konformism. Jag ska inte bli som alla andra! Jag ska förverkliga mig sjĂ€lv! Kate Winslets karaktĂ€r i Sam Mendes Revolutionary Road heter April och hon Ă€r inte nöjd med sin vĂ€lanpassade roll som förortsfru. OcksĂ„ hennes make Frank finner sitt liv trĂ„kigt och hans roll kreeras av Leonardo DiCaprio, vars Ă€nnu juvenila utseende framstĂ„r som en Ă€kta förklĂ€dnad. Och att vara frank Ă€r att vara uppriktig och frimodig, kanske till och med frĂ€ck. Bor man dĂ„ pĂ„ RevolutionsvĂ€gen mĂ„ste man försöka revoltera mot den amerikanska drömmen förstenad och inrutad i förvĂ€ntad konformism. VĂ„r tid Ă€r sedan en tid tillbaka sjĂ€lvförverkligandets tid, med allt vad det innebĂ€r av förvĂ€ntningar och vĂ„ndor och inte minst egoism.

10 mars    I skuggan av vÀrmen
Regi: GĂ„rdeler, Sverige 2008
Distr: SF, 92 min drama

Eva i filmen I skuggan av vÀrmen befinner sig vid sidan av konformismen, i skuggan av den kunde man sÀga, ja pÄ skuggsidan. Vill man fortsÀtta det symboliska namntÀnkandet, sÄ kan man ocksÄ förestÀlla sig henne som fördriven frÄn de vanliga mÀnniskornas liv, frÄn deras folkhemseden, men fördriven i det fördolda; hon upprÀtthÄller sin mask, sÄ att ingen ska ana det maskstungna heroininnehÄllet. Liksom nÀr det gÀller LÄt den rÀtte komma in bygger manuskriptet pÄ en bok, i detta fall Lotta Thells sjÀlvbiografiska roman med samma namn som filmens. Regissören Beata GÄrdelers lÄngfilmsdebuterar pÄ ett kritikerrosat sÀtt och bedöms förhÄlla sig inkÀnnande men filmiskt till originalet. Och liksom Thomas Alfredssons film handlar det om de utstötta, de som fryser i ett vintrigt Sverige, dÀr klimatet inte bara har med vÀderleken att göra utan ocksÄ med de anpassades attityder. Malin Crépin gestaltar Eva med kuslig intensitet och kameran följer förloppet hudporsnÀra. Det Àr ingen film att mysa till men det Àr en film att bli berörd av och det Àr vÀl inte det sÀmsta. Den goda filmen gestaltar ett hörn av verkligheten sedd genom ett temperament, som 1800-talsnaturalisten Zola kunde ha sagt. För visst fÄr vi med I skuggan av vÀrmen en naturalistisk beskrivning av ett stycke Sverige i början av det tredje millenniet.



17 mars    ”Bonjour Sagan”   
Regi: Kurys, Frankrike 2008
Distr: SF, 121 min drama

Att gestalta en reell mĂ€nniskas liv Ă€r en konst, sĂ„ svĂ„r som nĂ„gon. Ofta blir det stereotypt, idealiserat eller livlöst, sĂ€llan ”rĂ€tt”. Det Ă€r som att göra film pĂ„ en vĂ€lkĂ€nd bok, alla vet hur det ska vara och inga blir nöjda av vad de ser. Hur blev det förresten med Millenniefilmerna eller Arnserien? Men mĂ„nga anser att Diane Kurys bemĂ€strat denna svĂ„ra konst dĂ„ hon regisserat filmen om det litterĂ€ra underbarnet och jetsetkvinnan François Sagan. Som fĂ„ andra kom Sagan att med sitt liv gestalta en instĂ€llning, en attityd, som fick sitt uttryck i debutromanen Bonjour tristesse 1954. Hon blev den unga generationens sprĂ„krör eller gestaltare, hon inte bara skrev om en instĂ€llning, hon levde den i varje gest och handling och i varje stund av sitt liv. OcksĂ„ hĂ€r handlade det om protest mot konformism om man med det rĂ€knar det vĂ€lanpassade och nedtonade. Det gĂ€ller att aldrig ha trĂ„kigt, att i varje ögonblick lyckas med att leva fullt ut. Naturligtvis Ă€r detta inte okomplicerat, sĂ„ mycket av det vi kallar det dagliga livets pusslande Ă€r just vardagligt och grĂ„daskigt. Rutinen Ă€r en rullator kanske, men vem kan alltid i varje ögonblick bana ny vĂ€g och leva som om inga regler fanns? Dessa svĂ„righeter ritar ocksĂ„ sina koordinater i Sagans liv. En del av framgĂ„ngen med filmen finner recensenterna i rollbesĂ€ttningen, Ă€ven Ă€nda ut i birollernas förorter har regissören försökt att följa en realistisk karta. Denna film bjuder alltsĂ„ pĂ„ en utflykt i en samtid som ligger ett halvt sekel tillbaka i tiden, men som i mycket förefaller förvĂ„nansvĂ€rt nĂ€ra. Ordet dĂ©jĂ vu Ă€r ju som bekant franskt.

31 mars    La Zona    Mexico    92 minuter
Regi: PlĂĄ, Mexico 2007
Distr: Nonstof Entertainment, 92 min drama

Ett tema som gÄr igen i mÄnga av filmerna denna vÄr Àr hur man kan gestalta sitt liv. En kollektiv gestaltning kan bli en zon för de inbjudna. Rodrigo Plås debutfilm La Zona handlar om en sÄdan zon dÀr samhÀllets mindre framgÄngsrika alla Àr icke önskvÀrda personer. Det samhÀlle som kritiseras Àr ett sorts apartheidsamhÀlle dÀr hudfÀrgen ersatts av förmÄgan att klara sig eller kanske bara vara född med rÀtt sked i munnen. De fattiga och utstötta göre sig icke besvÀr med besök. Gör de det ÀndÄ, sÄ kan det gÄ illa och i Plås version skildras förloppet som en thriller. I mÄnga filmer som vill visa att vi i vÀstvÀrlden ocksÄ i vÄra egna lÀnder lever i tvÄ vÀrldar framstÀlls ofta den andra vÀrlden, de utstöttas, som farlig och fylld av brottslighet. Moralen bor hos de lyckligt lottade och Àr hemlös pÄ andra sidan muren. I La Zona kastas de etiska förtecknen delvis om, vilket Àr intressant och tankevÀckande. Det Àr nÀr konstverket inte bara ger oss det förvÀntade, som det ocksÄ kan sÀga oss nÄgot som vi inte redan tror oss veta. De toner som vi redan Àr bekanta med somnar vi kanske rofyllt till. Det Àr dissonanserna som vi kan vÀckas av. Och i gryningens blÄa timme kan vi stÀlla oss frÄgan: Vad vill vi med vÄrt samhÀlle och vÄr trygga konformism? Vem Àr vÀn och vem Àr fiende?

14 april    Katyn   
Regi: Wajda, Polen 2007
Distr: Atlantid film, 117 min. drama

Molotov-Ribbentrop-pakten den 23 augusti 1939 förbluffade vÀrlden. Hur kunde de svurna fienderna, det nazistiska Tyskland och det stalinistiska Sovjetunionen, sluta sig samman? Och vilka omedelbara konsekvenser kom denna pakt att fÄ för Polen, som lÄg mittemellan de bÄda glupska jÀttarna? 82 Är fyllda tar den polske mÀsterregissören Andrej Wajda sig an denna frÄgestÀllning. Bit för bit nystas sanningen upp om vad som hÀnde i Katynskogen alldeles i början av andra vÀrldskriget. De som nystar Àr kvinnorna, som vill ta reda pÄ vad som egentligen hÀnde med deras mÀn. Och nystandet tar inte slut i och med freden 1945. Sovjetunionen Àr en av segrarmakterna och Polen en bit av segertÄrtan nÀr jÀrnridÄn vÀl har fallit. Detta Àr ett stycke nÀrliggande historia vid sidan av allfarvÀgen, som handlar om en av de mycket sent avslöjade krigsförbrytelserna. Dessutom, och det Àr inte det minst viktiga med filmen, sÄ berÀttar den om vilka som skriver historien frÄn början. Det Àr alltid segrarna, de andras versioner finner endast med möda sin vÀg genom brÄtet. Kanske Àr det dÀrför extra eftertÀnksamt av Wajda att lÄta denna film bli kvinnors berÀttelse!

28 april    Flickan    Sverige    96 minuter   
Regi: Edfeldt, Sverige 2009
Distr: Scanbox, 96 min. drama

”En barnfilm för vuxna och en vuxenfilm för barn”, skriver Eva af Geijerstam i DN om Fredrik Edfedts filmatisering av Karin Arrhenius manus Flickan och med foto av Hoyte Van Hoyternas. Hon jĂ€mför med tidigare storfilmer som Kjell Gredes Hugo och Josefin och Kay Pollaks Barnens ö, en jĂ€mförelse som hon dessutom tycker att Flickan klarar bra. Vad Ă€r det dĂ„ som imponerar? Ja, som i alla filmer av detta slag vĂ€nder den sig alltsĂ„ till bĂ„de vuxna och barn. Den berĂ€ttar flickans historia sĂ„ att barnen mĂ„ste kĂ€nna igen sig och visar oss vuxna den narrspegel som vi ofta utgör för de förbluffade barn vi har hand om. Jag tĂ€nker ocksĂ„ pĂ„ klassikern Alice i underlandet men utan de surrealistiska inslagen. Tiden Ă€r 80-tal, det Ă„rtionde dĂ„ sjĂ€lvförverkligandet verkligen slog ut i full blom. FörĂ€ldrarna lĂ€mnar flickan i anförvants vanvĂ„rd för att rĂ€dda vĂ€rlden, tydligare kan det vĂ€l inte bli! Men det blir aldrig övertydligt som i en Disneyfilm och satiren riktar sig inte bara mot de vuxna, ocksĂ„ barns egna grymheter, som i mycket Ă€ndĂ„ Ă€r en skugga av de vuxnas, gestaltas. Barn fĂ„r inte alltid de liv de förtjĂ€nar, men de liv de fĂ„r Ă€r alltid en spegling av de liv som de vuxna lever.



                Kjell MacDowall för Klinte filmstudio